filmkritik och debatt därom

Det pågår just nu två parallella debatter om filmkritik, en startad av Nils-Petter Sundgren och en som en följd av att Mammut visades i Berlin.

NPS skrev en krönika om hur dåliga dagens filmbloggare var, fast han gillade Hynek Pallas och Kjell Häglund. Först hade jag tänkt ge mig in i debatten men varför då? Det känns så tramsigt alltsammans. Både Sundgrens krönika och flera av de svar han fått. (Sundgrens krönika finns bland annat här, inklippt i ett svar på den samma.) Den andra diskussionen, om svenska filmkritikers okritiska mottagande av Mammut, är aningen mer relevant. Bland debattanterna återfinns Jon Asp, Per Gudmunsson och Hynek Pallas men för enkelhetens skull räcker det att läsa den eminenta sammanfattningen Jonas Holmberg gjort på flm. (I dagens Expressen har Jonas också skrivit om debatten.) Själv är jag mycket kritisk till Mammut, (läs varför här) men är inte överraskad över det övervägande positiva mottagandet. Tror dock inte det handlar om att det är just Moodysson som gjort den, eller för att den är svensk (hur svensk den nu är), utan för att den i sitt budskap stryker kritikerna medhårs.

Det största problemet med debatter om filmkritik och filmkritiker är nog att det mest blir grova generaliseringar och svepande omdömen som är ack så lätta att motbevisa. Ytterligare en nu pågående debatt handlar om huruvida svenska filmkritiker är för unga, oerfarna och ointresserade av filmhistoria och den debatten är ett utmärkt exempel på vad jag skrev i föregående mening... Egentligen handlar det sällan om själva filmkritiken utan blir en fråga om käpphästar och generationsförbistringar. När sedan debattörer som själva inte är filmkritiker blandar sig i kommer lätt andra klichéer på löpande band. I debatterna just nu har jag ännu inte sett repliken "alla kritiker är ändå bara misslyckande och bittra filmregissörer" men nästan. Den gamla klassikern "men gör en egen film då får du se hur lätt det är" har bland annat förekommit, trots argumentets poänglöshet. Undrar förresten om det argumentet används i andra sammanhang. "Jaså, du tycker tunnelbanan ofta är försenad? Försökt själv sköta lokaltrafiken i Stockholm så får du se hur lätt det är." "Så du tycker det var dumt att invadera Irak? Försök själv vara president så får du se hur lätt det är."

Vad som också är lite fånigt i de här debatterna är att i princip alla känner varandra (och det gäller mig också) så det blir ganska incestuöst. Att någon av debatterna skulle leda till en bättre eller mer relevant filmkritik har jag svårt att tro. Jag skrev för övrigt ett inlägg för snart tre år sedan om min syn på filmkritik och hur jag skulle vilja att den var så läs gärna den. Klicka här. Jag skrev i höstas om Sundgren och politisk film också, så klicka här om du vill läsa den artikeln.

Oscar 2009

Jag är fortfarande lite yrvaken efter nattens Oscarvaka. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt på grund av alla reklamavbrott hela tiden som stör rytmen och sänker humöret. Dessutom var det så lite av Hugh Jackman, som varit riktigt bra i sin inledning och sina dansnummer. Särskilt det musikalmedley som Baz Luhrmann koreograferat var spektakulärt. Men på det hela taget är Oscargalan förbluffande dålig tv, och det inledande två timmar reportaget från röda mattan är en orgie i pinsamheter och trams. Man fick knappt se en enda känd person, bara ett helt kompani olika programledare som hela tiden tackade varandra. What's the deal?

Om priserna är det inte mycket att säga, annat än att det var många rörande tacktal. Skönt att inte Benjamin Buttons otroliga liv vann några tunga priser. Det vore intressant vad de indiska kritikerna som gnällt på Slumdog Millionaire tycker idag när den fick så många priser och tårögda pristagare tackade akademin å Indiens vägnar och pratade om att nu äntligen fick indisk film en plats på kartan. Apropå Indien så minns jag fortfarande när Satyajit Ray fick en Honorary Award 1992, någon månad innan han avled. Det var ett rörande ögonblick.

I en märklig artikel i The Economist ironiserade man över att Oscarstatyetterna går till små, smala filmer som få sett och jämförde med The Dark Knight som är väldigt populär men inte fick några tunga nomineringar. (Det ironiserades över det även på galan igår, särskilt om The Reader.) Visserligen är The Dark Knight betydligt bättre än till exempel Milk och Benjamin Button om ni frågar mig, och borde nominerats mer, men å andra sidan är det knappast några obskyra filmer som nominerats. Vad vore poängen med en gala som belönade de ekonomiskt mest framgångsrika filmerna? De har ju redan fått sitt pris, i guldpengar istället för guldstatyett.

Apropå The Dark Knight, det sägs ibland att Heath Ledger nominerades enbart för att han dog. Vill de med detta säga att han inte var bra nog, eller att man inte har för vana att nominera skådespelare i den typen av filmer? Det sistnämnda stämmer inte och hans rollprestation var helt makalöst magnifik. Det var tveklöst den mest självklara vinnaren.

Här är en annan länk, med allt om galan.

fildelning

Med anledning av rättegången mot Pirate Bay intervjuade Svenska Dagbladet i måndags olika parter. Bland annat säger Johan Holmer på Sveriges filmproducenter att illegal fildelning gör att svensk film går miste om 700 miljoner kronor. Det är naturligtvis enbart en helt hypotetisk siffra. Men även om den stämde så är förlorarna säkerligen DVD-branschen och eftersom den ändå inte är med och bidrar till filmavtalet så är det oklart på vilket sätt dessa uteblivna kronor skulle vara "ett av de största hindren för en positiv utveckling inom svensk filmproduktion" som Holmer hävdar. Biobesökandet har för övrigt ökat senare år, parallellt med ökad fildelning, så man skulle lika gärna kunna hävda att fildelning är bra för branschens intäkter. Men statistik måste hanteras försiktigt. Vad som är orsak och verkan, och om olika faktorer alls hänger ihop, kan man inte nödvändigtvis utläsa bara för att man har två siffror framför sig.

Och som jag sagt förut så känns debatten som förs nu redan förlegad.

Saker jag har sett (31)

Emma, De dødes tjärn, Schindler's List, Polarstation Zebra svarar ej, Casanova

I Emma (1996) finns en rollfigur som heter miss Bates (Sophie Thompson) och som är en virrig hönshjärna och därtill tråkig. Men hon är väldigt snäll och försynt. Hon är den man skrattar åt. Tills alla är ute på en picknick och Emma (Gwyneth Paltrow) säger rent ut till miss Bates att hon faktiskt aldrig säger ett vettigt ord utan bara är enfaldigt tråkig. Det blir helt tyst och den stackars miss Bates blir helt förkrossad. Det var den enda scenen jag mindes från första gången jag såg filmen för 12 år sedan och det är nog den enda scen jag kommer minnas 12 år efter att jag nu sett om den. Båda gångerna blev jag så oväntat illa berörd och så väldigt arg. Dels för att det är synd om miss Bates och dels för att Emma är vår huvudperson och hjältinna, och inte får bete sig på det viset.

Visserligen är Emma en smula stel på sina håll, men den är gjord med känsla, kärlek och sinne för redigering och färger. På det hela taget är den ganska oemotståndlig, liksom skådespelarna. Bland Jane Austen-filmatiseringarna står den sig väl. (finns på dvd)

Den norska filmen De dødes tjern (1958) är en liten psykologisk thriller, eller kanske en spökhistoria, med ett avancerat upplägg. Den innehåller berättelser i berättelsen på ett synnerligen postmodernt sätt och utspelas vid en liten sjö dit några storstadsbor rest på semester. Det visar sig spöka där, eller i alla fall hända oförklarliga saker, och folk dör. Det är en norsk klassiker, och som sådan naturligtvis helt okänd i Sverige, men den har mycket att ge. Tur att jag har norska vänner.

Schindler's List (1993) är däremot känd så det förslår. Jag hade inte sett den som den gick på bio för 15 år sedan, och nu när jag såg den igen var den bra mycket bättre än jag mindes den. Den har ett kargt, kallt, abrupt tonfall där döden är slumpmässig och lidandet ofattbart. Allt är mästerligt. Fotot, musiken, berättandet, skådespelarinsatserna, korsklippningen mellan Amon Goeth (den onde) och Oskar Schindler (vår hjälte), dialogen, den svarta humorn. Den är snudd på felfri, med undantag för en sekvens från ett koncentrationsläger där Spielberg lurar oss att tro att en grupp kvinnor ska gasas men i själva verket kommer det bara vatten ur munstyckena. Jag tycker det är osmakligt grepp att använda sig av gaskamrarna för att skapa spänning, och inget annat i filmen känns spekulativt eller tveksamt, så jag hade gärna sluppit det också. (finns på dvd)

När jag var liten såg jag Polarstation Zebra svarar inte (Ice Station Zebra 1968) om och om igen, mest för att det var så läckert när de åkte i u-båten under isen. Det är fortfarande behållningen. Dialog, skådespelare och handling är inte precis 100%, men de sköna specialeffekterna och tjusningen av allt det vita fungerar fortfarande för mig. Howard Hughes hade den som sin favoritfilm brukar det sägas och allt det vita kanske passade med hans renlighetsmani. (finns på dvd i England)

Lasse Hallströms version av Casanova (2005) är verkligen en fröjd att se, kvick och läcker. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den än så men det räcker väl? Heath och Hallström är en perfekt blandning. (finns på dvd)

Göteborg

Jag var bara fyra dagar på filmfestivalen i Göteborg och jag njöt ohämmat av var sekund. En debatt om att fånga upp svenska talanger inledde, och där, som så ofta, pratades det om Danmark som den stora förebilden. Är det inte dags att gå vidare? I tio år har det tjatats om Danmark och hur bra allt är där och om vi bara var mer som Danmark skulle... Ja, vadå? Är det verkligen så att Danmark har världens bästa filmpolitik och gör världens bästa filmer eller är det bara en fix idé bland det svenska filmetablissemanget. När kom det en bra dansk film senast förresten? Vad man sa mer konkret var att det var viktigt att stimulera producenter och att producenter skulle ta sig an regissör och manustalanger och vårda dem och låta dem växa under en längre tid. Det är jag helt med på, och Memfis Lars Jönsson är här en förebild.

Ron Howards senaste film heter Frost/Nixon, om intervjun som David Frost gjorde med Richard Nixon efter att han avgått. Det är riktigt bra med en kusligt porträttlik Michael Sheen som Frost och en inte fullt lika porträttlik men strålande Frank Langella som Nixon. Ibland blir det lite för melodramatiskt i dramat runt omkring själva intervjun, det vill säga de bitar som inte är direkt från verkligheten, men utöver det sitter man som fastspänd filmen igenom. Jag såg den i en fullsatt Draken (Sveriges finaste biograf) och stämningen var så härligt laddad som den kan bli i en salong där alla är ett med duken, och andas gemensamt, eller håller andan.

Men den bästa filmen jag såg var iranska The Song of Sparrows, av Majid Majidi. Den var så rik på känslor, humor, värme och teman att det hade räckt till flera filmer, men så utsökt berättad att det ändå inte kändes överlastat utan tvärtom bara ett naturligt flöde av riktiga liv som levdes framför kameran. Ljuvlig var den och en återkomst till de fantastiska iranska filmer som var så vanliga för några år sedan och som jag börjat sakna.

Jesper Ganslandt följer upp Farväl Falkenberg (som jag skrev om här) med en dokumentär, Filmen jag inte pratar om längre, om en filminspelning som imploderade då pengarna tog slut. Han har gjort den tillsammans med Martin Degrell, som själv var med på det misslyckade projektet som skildras. Tyvärr tyckte jag inte alls om filmen. Ämnet hade potential men den kändes så regisserad och arrangerad att jag inte kunde släppa känslan av att allt var påhittat. Ganslandt måste lägga band på sina maniska kamerarörelser. 

Bland de kortfilmer jag såg kan jag nämna Julia, av Lotta Lättström. Den var sympatisk, om ett par som inte lyckas skaffa barn trots ihärdiga försök. Problemet med den var dock att den var för kylig. Trots all inneboende dramatik var alla starkare känslor helt bannlysta, den raka motsatsen mot Douglas Sirk eller Almodovar. Lite passion hade inte skadat.