Jul 2008

Bland alla julföreberedelser hann jag inte med att skriva något i går och inte i dag heller. Men God jul! Och glöm inte att se Ungkarlslyan (The Apartment 1960), den bästa julfilmen av dem alla.

Saker jag har sett (29)

Three Burials, Junebug, Sirens, A Guide to Recognizing Your Saints, Fifflaren, Café Lumiere

Tommy Lee Jones har varit en favoritskådespelare i många år så när jag läste att han skulle regissera en film blev jag naturligtvis mycket nyfiken. Många år senare fick jag äntligen chansen att se den och jag blev inte besviken. Three Burials (The Three Burials of Melquiades Estrada 2005), med manus av Guillermo Arriaga, är en tung och vacker film om vänskap, död och botgöring, blandat med ett mått av besatthet, och rör sig i gränslandet mellan Mexico och USA. Barry Pepper spelar en inskränkt och lätt sadistisk gränspolis och Tommy Lee Jones själv spelar en fårad man vars bästa vän Melquiades (Julio Cedillo) hittas mördad. Han kräver rättvisa, men sin egen form av rättvisa. Filmen utspelas delvis i den lilla staden, där det inte finns något att göra och tristessen kryper längs väggarna, och delvis ute i vildmarken, där solen och skallerormarna utgör ständiga hot. Det är ett gränsland, gränslandet mellan USA och Mexico, mellan rik och fattig, mellan liv och död, mellan hopp och förtvivlan. (finns på dvd)

Junebug (2005) såg jag för första gången på Göteborgs filmfestival för några år sedan och nu igen på tv. Jag mindes den väl men blev ändå glatt överraskad över hur bra det är. Den handlar om ett kulturellt par från Chicago som hälsar på hos mannens familj i en liten stad på landet, där inte mycket händer. Det är första gången familjen träffar hans fru (Embeth Davidtz) och de har svårt att förstå sig på henne och hennes storstadsmaner. Den enda som tar henne till sig är hennes svågers unga fru (Amy Adams), som aldrig träffat någon så elegant och världsvan. Den är ömsom rolig, ömsom tragisk och alltid vackert, inkännande och stark. Det är tyvärr den enda film regissören Phil Morrison gjort hittills men jag hoppas det blir en till snart. (finns på dvd)

Det finns många skäl att se Sirens, varav jag väljer tala tyst om vissa. Men värmen, humorn erotiken och den lätt förtrollade stämningen vill jag gärna prata om. Den utspelas i 30-talets Australien, dit en präst från England (Hugh Grant) blivit stationerad. Hans första uppdrag blir att åka ut på landet och tala förstånd med en konstnär (Sam Neill) som målat en serie religiösa tavlor med sexuellt motiv. För sexuellt för kyrkans smak. Men väl där ute så blir både prästen och hans fru (Tara Fitzgerald) förförda av den öppna och tillåtande atmosfären och genomgår ett sexuellt uppvaknande. Det hela är oemotståndligt. (finns på dvd)

A Guide to Recognizing Your Saints (2006) är dock inte särskilt oemotståndlig utan snarare diffus och irriterande oengagerande, trots sitt starka innehåll. Den handlar om några missanpassade ungdomar en het sommar 1986 i Queens, om fäder/söner-relationer, vänskap och frustration, men regissören och manusförfattaren Dito Montiel lyckades inte få till det på ett lyckat sätt. Kanske för att ämnet låg honom för nära, han var nämligen själv en av de missanpassade ungdomar filmen handlar om. (finns på dvd)

Robert Rossen var manusförfattare/regissör/producent och han gjorde bara en handfull filmer, varav flera dock blivit klassiker. Mästerverket i hans oeuvre är Fifflaren (The Hustler 1961), med Paul Newman som biljardspelaren vars höga tankar om sin egen förträfflighet hela tiden leder honom till återvändsgränder. Filmen drivs inte av sin handling utan bygger på stämningar och karaktärsutveckling och känns ibland mer fransk än amerikansk. De inledande 45 minutrarna på en biljardhall är fullkomligt magnifika i sin atmosfär. Newman är också magnifik. George C. Scott likaså, som en slags agent för biljardproffsen, kallhamrad och cynisk ut i fingerspetsarna. Filmens enda svaghet är den kvinnliga rollfiguren (Piper Laurie) som måste offras för att Newmans "pool shark" ska komma till självinsikt. (finns på dvd i Storbritannien)

Café Lumiere (2004) till slut är taiwanesiske mästerregissören Hou Hsiao-Hsiens japanska film, om en lätt alienerad tjej som håller alla på avstånd och gärna sitter på tunnelbanan. Ibland hälsar hon på sina föräldrar, ibland hänger hon med en kompis, men ofta är hon själv. Det är stillsamt, på en Ozu-vis, och meditativt. Den är i sin förföriska enkelhet mycket tillfredsställande, men jag förstår den som tycker det är tråkigt. Det händer i princip ingenting, men ibland räcker det. (finns på dvd i Storbritannien)

Saker jag har sett (28)

Pineapple Express, Rachel Getting Married, Unge Freud på Gaza, Patrik 1,5, De vuxna, Body of Lies, Sommarminnen

Årets kanske största besvikelse på bio är nog Pineapple Express (2008), det senaste från Judd Apatows kreativa entourage. Jag hade förväntat mig att få skratta minst lika mycket som när jag såg Supersugen (Superbad 2007) men med undantag för en eller annan scen var det för långsamt och utdraget och de många actionsekvenserna var tråkiga. Den var förvisso roligare än det mest på repertoaren men med tanke på vilka som gjort det tycker jag nog att jag hade rätt att förvänta mig mer än jag fick. (Går på bio nu. Mer om Supersugen finns här och Judd Apatow här)

En annan besvikelse var Rachel Getting Married. Jonathan Demme var på 1980-talet USA:s kanske mest spännande och givande regissör men jag tycker nog inte att han riktigt hållit stilen efter När lammen tystnar (The Silence of the Lambs 1991). Inledningsvis satt jag dock och njöt när jag såg Rachel Getting Married, som är hans senaste, för det var riktigt riktigt bra. Utsökt spel, hård och frän och magnifik regi som var både lyhörd och disciplinerad. Vad som brast var manuset, och ungefär halvvägs in fick jag nog av alla dramatik och alla stora och viktiga uppgörelser och ansträngda förvecklingar manuset frossade i och det blev allt svårare för mig att bli emotionellt engagerad. Synd på all komplexitet och oväntat stark ångest, och synd på skådespelarna och Demmes fingertoppskänsla i de enskilda scenerna. (går på bio nu)

Patrik 1,5 var riktigt dålig faktiskt. Stereotyp och urvattnat stiliserat och med en synnerligen ansträngd premiss. Visserligen bra spel av huvudrollstrion och riktigt rolig ibland men den kände typiskt svensk i sin tafatthet. Och snälla någon, vem kom på den märkliga idén att låta grannskapets militanta homofob vara en raggare som hade en kraftig finsk brytning? Det kändes riktigt unket och märkligt. (går tyvärr på bio nu)

Unge Freud på Gaza, en dokumentär om en psykiatriker på Gaza-remsan, var präktig och fantasilös, även om den naturligtvis handlade om en angeläget ämne. Dessutom kändes det inte bra att lyssna på alla patienters innersta hemligheter, det är sådant som ska stanna mellan läkare och patient. Visserligen ska de alla givit sitt tillstånd till att samtalen filmades och visades offentligt, men är verkligen så pass emotionellt utsatta personer som filmens patienter i en sådan position att de kan fatta ett övervägt beslut i en sådan fråga? Jag tycker det är etiskt tveksamt. (går på bio nu)

Ytterligare ett misslyckande är fransk/svenska De vuxna (Les grandes personnes). En stillsam berättelse om kontaktsökande och olyckliga människor i skärgården utanför Göteborg, de flesta av dem fransmän. Den var så vag och händelselös att det närmast urartad till vattentrampning. (går på bio nu av oklar anledning)

Men, till sist, två bra filmer! Också de går på bio nu. Den första är Ridley Scotts senaste thriller, Body of Lies. Det är som vanligt en ren fröjd att njuta av Scotts hantverksskicklighet, bildbegåvning och precision. Den handlar om terrorism och internationell politik och är i samma anda som Syriana (2005) och The Kingdom (2007). Man skulle kunna säga att den är som en kombination av de två, fast sämre än Syriana och bättre än The Kingdom. Det är relativt komplex, och som brukligt är dessa dagar är det inte lätt att skilja på ond och god, och CIA är i det närmaste av samma skrot och korn som de som de jagar. Det är snyggt, spännande och engagerat, men det mest anmärkningsvärda är Ed Hoffman, Russell Crowes CIA-chef. Han fattar de flesta beslut på mobiltelefon medan han umgås med sina barn, och han är så distanserad och avtrubbad att man vill ge honom en örfil bara för att få liv i honom. (går på bio nu)

Men det allra bästa på repertoaren, och förmodligen årets bästa film, är franska Sommarminnen (L’heure d’été). Den är förföriskt enkel och njutbar, med fulländade skådespelarprestationer och handlar om familjeliv, syskonskap, äktenskap och konst. Det är inte så mycket dramatik men desto mer liv och visdom. En ren njutning, och så får man både Juliette Binoche och Charles Berling. (går på bio nu)

Rättigheter

I mitt jobb går mycket tid åt till rättighetsfrågor. Att leta reda på vem som har rättigheterna till en viss film i ett visst land och/eller att förhandla med rättighetsinnehavaren för att få visa filmen. Ibland blir det ganska absurt och ofta ganska frustrerande och tidskrävande och vissa dagar står det mig upp i halsen. Det som gör mig särskilt irriterad är när de som äger rättigheterna inte på något vis varit inblandad i tillkomsten av verket. Att SF äger rättigheterna till de filmer de själva producerat är naturligtvis helt naturligt och rätt, men att det kan sitta en skojare någonstans och som fått tag på rättigheterna till något som han inte har någon som helst relation till känns fel. Om varken upphovsman eller anhöriga är intresserade av rättigheterna eller längre är i livet borde de tillhöra allmänheten kan man tycka.

Debatten om fildelning berör också rättighetsfrågorna. Tyvärr är debatten oftast lika irriterande som snårigheten på området. Man kan faktiskt inte förvänta sig att få allting gratis serverat hem. Det är ingen rättighet, bara för att det går. Författare, regissörer, producenter, kompositörer och så vidare har däremot rätt att få ersättning för vad de skapat. Frågan är bara hur och vilket sätt som är det bästa. Här måste musik- och filmbranschen skärpa sig och lära sig att deras kamp mot illegal fildelning är en de inte kan vinna om de inte tänker om. De ligger flera år efter verkligheten och istället för att tramsa borde de ägna sig åt att komma på konstruktiva lösningar för både dagens och framtidens mediasituation. I dagens SvD säger Sony BMGs digitalchef "Hittills har de illegala tjänsterna upplevts som bättre, med större utbud och bättre användarupplevelse än de lagliga tjänster som funnits." Ja, exakt! Så varför inte fixa till en egen tjänst som är bättre? Egentligen borde man exempelvis kunna gå in på skiv- eller filmbolagens webbplatser och i streamad form se deras filmer eller lyssna på deras musik eller mot en liten ersättning ladda ner för hemmabruk. Kanske filmarkivens skatter kunde läggas upp på en webbplats i FIAFs regi där man kan se alla filmer i streamad form.

Själv använder jag Spotify för musik och det är ganska fantastiskt att helt gratis och helt lagligt få hem all världens musik till sin dator utan problem. Jag kan visserligen inte ladda ner den och föra över den till min mobil, men nu börjar det ju bli vanligare att telefonbolagen erbjuder den möjligheten. Snart kommer vi förmodligen i alla fall befinna oss i en sådan situation at IPRED blir poänglös eftersom ingen ändå behöver göra något olagligt för att komma över film eller musik utan att till synes betala för den. Gratis kommer den naturligtvis aldrig bli, på något sätt kommer vi att betala, direkt eller indirekt.

Mitt största problemet med IPRED är för övrigt att det är privata aktörer som får makten att upprätthålla lagen. Visserligen måste den som misstänker fildelningsbrott nu lägga fram sin begäran till en domstol för att få IP-numret till den misstänkta, men domstolen borde lämna ärendet vidare till polisen om de bedömer det vara tillräckligt allvarligt, inte lämna uppgifterna tillbaka till skivbolaget eller vem det nu är som kommit med anklagelsen. Och hur ska man göra med dem som har dold IP eller delar IP-adress med många andra? Finlands erfarenheter har inte varit så inspirerande.

Men den här frågan är besvärlig och jag har ännu inte kommit fram till en bra lösning (vilket för övrigt verkar gälla de flesta som är med i debatten) så jag släpper den för stunden.