Nu har ni fått vänta länge men till slut kommer här en liten filmfestivalrapport!
Som alla andra genres är dokumentärfilmen inte främmande för klichéer och konventioner. Not Quite Hollywood: The Wild Untold Story of Ozploitation (2008) och You Must Remember This: The Warner Bros. Story (2008) är inga undantag. Den första handlar om den australiensiska filmen på 70-talet och åren däromkring, men inte den hyllade australiensiska nya vågen, utan den billiga genre filmen, såsom splatter, action och sex. Den var inte så himla intressant men den var full av roliga klipp ur filmer om diverse odjur som löper amok bland oskyldiga bönder eller nunnor som slaktas. En del Mad Max bjuds det också på, samt en Quentin Tarantino i extas. You Must Remember This är betydligt mer seriös och patinafylld, men ack så tråkig. Faktum är att det är en gåta hur den kan vara så extremt menlös och ointressant med tanke på den guldgruva den har att ösa ur. Warner Bros. historia lider ju inte direkt av en brist på färgstarka personligheter eller magnifika filmer, men det här är en dokumentär för de som inget vet och inte heller är intresserad av att få veta något. Och båda har exakt samma upplägg, det klipps mellan en samling talande huvuden (såsom Tarantino om splatter och Scorsese om Warner) och filmklipp och så försöker man parallellt berätta en historia om filmerna och samhället i stort. Allt korrekt, tillrättalagt och tråkigt. Nog måste det gå att finna en annan vinkel?
En som verkligen har hittat en egen vinkel är Takeshi Kitano, vars senaste Achilles and the Tortoise (Achilles to kame 2008) visades på i år. Absurd humor, bottenlös sorg och explosioner av blod och/eller våld utgör hans kännetecken, filmat på ett stramt, distanserat vis. Kitanos filmer bilder en egen värld och de är snudd på utbytbara med varandra. Den här är något för lång, men allt man kan förvänta sig finns där, inklusive en mängd tavlor, alla målade av Kitano. Han har också skrivit, regisserat och klippt filmen, samt spelar huvudrollen den sista halvan av filmen.
En annan egensinnig och ambitiös filmskapare vars filmer är vanligare på festivaler än på den ordinarie repertoaren är Kim Ki-Duk och i år heter hans film Dream (Bi-mong 2008). Hans filmer utgör i ännu högre grad en egen värld, och ibland kan de vara hjärtskärande vackra och/eller brutala, medan ibland bara vara brutala. Dream är inte riktigt lika lyckad som tidigare verk (min favorit hittills är nog Samaritan Girl (Samaria 2004)), men berättelsen om en svartklädd man vars drömmer utlevs av en vitklädd kvinna, har den övernaturliga och Kafkaartade stämning och den bortomvärldsliga kärlek som är det kanske mest tilltalande med Kims filmskapande.
Den absolut sämsta filmen jag sett på festivalen var Absurdistan (2008), som är en slags saga om en liten by i ett torrt land där plötsligt vattnet försvinner och törst och torka breder ut sig. Kvinnorna bestämmer sig för att sexstrejka för att männen vägrar åtgärda problemet med vattenbristen och det hela utvecklas till en slags gerillakrig mellan könen. Den var helt utan charm och närmast reaktionär i sin stereotypa syn på könen, på alla plan, och den var inte det minsta roliga, bara ett pinsamt vältrande i klichéer. Bra musik dock. Varför fixade för övrigt inte kvinnorna själva fram vatten? De var ju på alla vis mer företagsamma och driftiga än männen.
Även om ingen film jag sett var lika dålig som Absurdistan så var ingen film heller riktigt lyckad men jag tror att den jag tyckte bäst om var Paper Soldier (Bumaznyj soldat 2008), en rysk film som utspelas vid en rymdbas i Kazakstan 1961, veckorna innan Juri Gagarin skickas upp som den första människan i rymden. Det var en säregen film med ett vidunderligt vackert foto, där tid och plats flöt ihop och isär och det ibland var långtråkigt och ibland oerhört bra, snudd på genialt. Den får min röst.
torsdag, november 27, 2008
tisdag, november 18, 2008
Saker jag har sett (27)
Jag har visserligen sett en hel del men det blir bara en film idag, Zeitgeist (2007), för det finns mycket att säga om den. Den finns inte på dvd men sprids på nätet, via google video eller för nedladdning.
Det var ganska länge sedan jag först hörde talas om den men jag har inte känt någon större lust att se den, men nu har jag påmints om den igen från olika håll och den har dessutom fått en uppföljare som precis haft nät-premiär. Så jag tog mig tid att se den första.
Zeitgeist är i tre delar, den första delen handlar om religiösa myter, den andra delen handlar om 11 september och den tredje delen handlar om det ekonomiska systemet och vilka som egentligen styr i världen och hur. Peter Joseph som gjort den vill öppna ögonen på folk och få dem att se sanningen.
Den första delen vill visa hur kristendomen är en påhittad myt och att Jesus inte har funnits. Det har jag inga större problem med, även om de flesta forskare menar att det funnits en historisk person vid namn Jesus, utan att han för den sakens skull varit Guds son eller så. Att Bibeln och berättelsen om Jesus är ett hopkok av gamla och nya myter är varken revolutionerande eller nytt, det var man medveten om då, även om bokstavstrogna naturligtvis inte håller med om det. Det lustiga i Zeitgeist är snarare att den enbart visar på likheterna mellan berättelsen om Jesus och berättelsen om den egyptiska guden Horus. Det finns många andra myter och berättelser som också influerat kristendomen, Horus är bara en av dem. Varför begränsa sig på det viset? Men det är inte något större problem i jämförelse med vad som kommer sedan. För då hävdar Zeitgeist att kristendomen skapades av en elit för att förtrycka mänskligheten. Men i verkligheten var ju kristendomen själv förtryckt under sina första sekel och snarast en liten rebellrörelse, vars ledare jagades och dödades. Det var först i början av 300-talet som den tolererades och så småningom blev en maktfaktor. Det är exakt där hela filmen spårar ut helt och hållet och aldrig hittar tillbaka. Filmens övergripande budskap är nämligen att det finns en gigantisk konspiration som förtryckt och förtrycker mänskligheten i 1000-tals år och att religionen är den grundläggande förtryckande mekanismen. Första världskriget, Vietnamkriget och 11 september påstås vara senare uttryck för den stora konspirationen. Filmen bygger sina teorier dels på konkreta uppgifter och dels på mer vidlyftiga spekulationer och jag skulle kunna gå in i detalj och diskutera varje enskild uppgift Zeitgeist propagerar för men det skulle ta alldeles för mycket tid. Istället tar jag några tydliga exempel för att visa hur filmen, med hjälp av vaga uppgifter, hörsägen och rena lögner försöker underbygga sina bisarra resonemang.
De som enligt filmen styr den här världen behöver ständiga krig, för det är genom krig som de tjänar pengar och kan förtrycka folket. Sålunda hävdar Zeitgeist att det amerikanska folket lurades att gå med i Första världskriget genom att de som styr provocerade tyskarna till att sänka den brittiska Atlantångaren Lusitania. Och det är alldeles sant att en tysk u-båt sänkte Lusitania, att 100-tals amerikaner dog och att anti-tyska känslor svallade i USA. Som det framställs i filmen så var sänkningen av Lusitania alltså en konspiration och "shortly thereafter America entered the war". Det finns två problem med denna framställning. Dels att det gick många ångare fram och tillbaka över Atlanten och hade gjort så i många år innan kriget (Titanic är förstås det mest kända exemplet) och att det bara var en tidsfråga innan en av dem skulle träffas av en tysk torped. Myndigheterna hade förstås kunnat förbjuda Atlantångare, men bortsett från det är det svårt att se vari själva provokationen låg. Men det kan man förstås debattera. Att USA "shortly thereafter" gick med i kriget är däremot inte sant, och inget man kan ha olika uppfattningar om. Lusitania sänktes 7 maj 1915. USA gick med i Första världskriget april 1917, det vill säga två år senare, och en viktig orsak till det var att Tyskland och Mexico allierat sig och USA var rädda för ett tyskt/mexikanskt anfall på Texas. Det är inget som nämns i Zeitgeist och för den som inget vet om historien och som inte är lagd åt att tänka kritiskt kan det verka övertygande. Lusitania sänktes och därefter gick USA med i kriget. Aha, det måste vara en konspiration! Det är så Zeitgeist arbetar, att förföriskt presentera uppgifter som inte alls stämmer överens med verkligheten men väl passar in i den världsbild filmen vill förmedla.
Vid ett annat tillfälle hävdar Zeitgeist att USA:s president Woodrow Wilson drev igenom lagförslaget som skapade USA:s centralbank Federal Reserve den 22:e december 1913 när merparten av kongressen var hemma på julledighet, och det antyds att det skulle ha varit ett kuppartat falskspel från presidentens sida. Men i verkligheten röstade 296 för förslaget i senaten , 60 röstade nej och 76 var frånvarande. I representanthuset röstade 43 ja, 25 röstade nej och 27 var frånvarande. En överväldigande majoritet var sålunda på plats, och även om alla varit där hade ja-sidan vunnit. Att Wilson skulle lurat på kongressen ett lagförslag när de var lediga är alltså inte sant. I filmen hävdas också att senatorn Nelson Aldrich, i maskopi med bankirerna, skrev lagförslaget. Det stämmer att han skrev det första utkastet, men det lagförslag som röstades igenom var ett helt annat än Aldrichs original.
Zeitgeist hävdar att senator Louis McFadden försökte ställa riksbankens ledamöter inför riksrätt men att han mördades innan han kunde genomdriva ärendet. Det stämmer att McFadden försökte ställa de flesta inför riksrätt, däribland president Hoover, men det var 1932. Han gjorde ett nytt försök 1933. Båda gångerna blev han nedröstad i kongressen, och han var alltså i livet. Dog gjorde han 1936, då han inte längre satt i kongressen.
Zeitgeist hävdar att efter 11 september 2001 har USA:s militära utgifter ökat med 100 miljarder om året (100 billion). Det är sant att från 2002 till 2003 ökar utgifterna med 100 miljarder (359 till 459 miljarder), men 2004 spenderade man 475 miljarder, en ökning med 16 miljarder, inte 100. 2005 spenderade man 521 miljarder, en ökning med 46 miljarder. 2006 spenderade man 558 miljarder, en ökning med 37 miljarder.
Som vi kan se här så bygger alltså Zeitgeist upp sin teori på förvrängningar och direkta lögner med en häpnadsväckande konsekvens. Ett annat exempel gäller attentatet mot Pentagon 11 september. Enligt Zeitgeist störtade inget plan in i Pentagon den dagen, eller någon annan dag. Filmen hävdar att det varken finns ögonvittnet eller vrakspillror. Båda dessa påståenden är förstås inte korrekta. Det fanns vrakspillror (även på foton) och eftersom ett plan störtade i Pentagon finns den naturligtvis hur många ögonvittnen som helst. Och den fråga som omedelbart infinner sig är: Varför skulle myndigheterna hävda att ett plan störtat i Pentagon om inget plan gjort det? Jag menar, även om det var en konspiration och Bush-regeringen eller centralbanken låg bakom attackerna 11 september, varför ljuga om något som alla kan se är en lögn. Om nu explosionen hade en annan anledning än ett plan så hade man väl sagt att det var en bilbomb till exempel. Det är så dumt att även om det inte fanns vittnen eller vrakspillror skulle det falla på sin egen orimlighet.
Ibland använder sig filmen av citat från människor som delar dess världsbild. Ovannämnda Louis McFadden är en av dem. Före detta MI5-agenten David Shayler är en annan. Det är här det blir så intressant, och emellanåt komiskt. Filmens åsikt är att en handfull bankmän styr världens öden och det är dessa bankmän, tillsammans med "criminal elements within the US government", ligger bakom krigen och förtrycket. Det ligger väldigt nära den urgamla antisemitiska uppfattningen om en konspiration av judiska bankirer som orsaken till en stor del av världens problem. Så när Zeitgeist också innehöll så mycket tal och skrifter av McFadden, som var Hitler-vänlig antisemit började jag misstänka att Zeitgeist var en nynazistisk propagandafilm. Men mot slutet så pratade den om Hitler och Förintelsen som ett led i komplotten mot mänskligheten, så nazistisk var inte filmens agenda, även om den för vidare deras propaganda.
Shayler, som får prata en hel del i filmen, är numera mest känd för att han gått ut i brittisk massmedia och sagt att han är en reinkarnation av Jesus. Med tanke på att Zeitgeist tidigt förklarar att Jesus inte fanns är det onekligen lite förbryllande att man använder "Jesus" själv som ett vittne till den stora konspirationen.
Det är svårt att veta hur man egentligen ska förhålla sig till Zeitgeist. En film som befinner sig så långt från verkligheten att den ibland blir komiskt. Men i själva verket är det inte roligt, bara irriterande. För Zeitgeist är populär och vinner priser och har setts av miljoner människor världen över. Men tanke på alla verkliga övergrepp och förtryck som sker dagligen och med tanke på alla verkliga konspirationer, såsom Watergate, Iran/Contras, USA:s inblandning i statskupper i Sydamerika och Frankrikes inblandning i afrikanska krig och kupper, kan man fundera på varför man måste hitta på egna konspirationer.
Zeitgeists uttalade syfte är att avslöja myterna och säga sanningen. Men den gör precis tvärtom. Det skapar en egen myt, och precis som andra myter och religiösa system så anpassar den verkligheten för att den inte ska störa myten och illusionen. Och den är inte ens särskilt unik, den följer väl upptrampade spår. På sätt och vis kunde därför den första delen av Zeitgeist, om hur kristendomen bara bygger på tidigare myter, ses som en metafilm, eftersom den konspirationsmyt Zeitgeist tror på också är ett hopkok av gamla myter.
Filmens anhängare brukar säga att det är viktigt att få nya perspektiv och att börja tänka kritiskt. Jag är helt med på det, men jag förstår inte vad Zeitgeist har med det att göra. Det inte är så stor skillnad på Zeitgeist och den elit av bankirer och politiker den anklagar. Zeitgeist ljuger publiken rätt upp i ansiktet och ägnar sig åt fear mongering och mytbildning på exakt samma sätt. Sen byter den ton mot slutet och blir en new age inspirerad hyllning till kärleken, komplett med bilder på John Lennon och Mahatma Gandhi , som ska befria oss, när vi väl gör revolution. Ja, eller hur!
------------------------------------------------------------
Röstsiffrorna från US Congress finns förstås i deras arkiv, men återges också på nätet, exempelvis här
För siffror över USA:s försvarsbudget klicka exempelvis här
Det var ganska länge sedan jag först hörde talas om den men jag har inte känt någon större lust att se den, men nu har jag påmints om den igen från olika håll och den har dessutom fått en uppföljare som precis haft nät-premiär. Så jag tog mig tid att se den första.
Zeitgeist är i tre delar, den första delen handlar om religiösa myter, den andra delen handlar om 11 september och den tredje delen handlar om det ekonomiska systemet och vilka som egentligen styr i världen och hur. Peter Joseph som gjort den vill öppna ögonen på folk och få dem att se sanningen.
Den första delen vill visa hur kristendomen är en påhittad myt och att Jesus inte har funnits. Det har jag inga större problem med, även om de flesta forskare menar att det funnits en historisk person vid namn Jesus, utan att han för den sakens skull varit Guds son eller så. Att Bibeln och berättelsen om Jesus är ett hopkok av gamla och nya myter är varken revolutionerande eller nytt, det var man medveten om då, även om bokstavstrogna naturligtvis inte håller med om det. Det lustiga i Zeitgeist är snarare att den enbart visar på likheterna mellan berättelsen om Jesus och berättelsen om den egyptiska guden Horus. Det finns många andra myter och berättelser som också influerat kristendomen, Horus är bara en av dem. Varför begränsa sig på det viset? Men det är inte något större problem i jämförelse med vad som kommer sedan. För då hävdar Zeitgeist att kristendomen skapades av en elit för att förtrycka mänskligheten. Men i verkligheten var ju kristendomen själv förtryckt under sina första sekel och snarast en liten rebellrörelse, vars ledare jagades och dödades. Det var först i början av 300-talet som den tolererades och så småningom blev en maktfaktor. Det är exakt där hela filmen spårar ut helt och hållet och aldrig hittar tillbaka. Filmens övergripande budskap är nämligen att det finns en gigantisk konspiration som förtryckt och förtrycker mänskligheten i 1000-tals år och att religionen är den grundläggande förtryckande mekanismen. Första världskriget, Vietnamkriget och 11 september påstås vara senare uttryck för den stora konspirationen. Filmen bygger sina teorier dels på konkreta uppgifter och dels på mer vidlyftiga spekulationer och jag skulle kunna gå in i detalj och diskutera varje enskild uppgift Zeitgeist propagerar för men det skulle ta alldeles för mycket tid. Istället tar jag några tydliga exempel för att visa hur filmen, med hjälp av vaga uppgifter, hörsägen och rena lögner försöker underbygga sina bisarra resonemang.
De som enligt filmen styr den här världen behöver ständiga krig, för det är genom krig som de tjänar pengar och kan förtrycka folket. Sålunda hävdar Zeitgeist att det amerikanska folket lurades att gå med i Första världskriget genom att de som styr provocerade tyskarna till att sänka den brittiska Atlantångaren Lusitania. Och det är alldeles sant att en tysk u-båt sänkte Lusitania, att 100-tals amerikaner dog och att anti-tyska känslor svallade i USA. Som det framställs i filmen så var sänkningen av Lusitania alltså en konspiration och "shortly thereafter America entered the war". Det finns två problem med denna framställning. Dels att det gick många ångare fram och tillbaka över Atlanten och hade gjort så i många år innan kriget (Titanic är förstås det mest kända exemplet) och att det bara var en tidsfråga innan en av dem skulle träffas av en tysk torped. Myndigheterna hade förstås kunnat förbjuda Atlantångare, men bortsett från det är det svårt att se vari själva provokationen låg. Men det kan man förstås debattera. Att USA "shortly thereafter" gick med i kriget är däremot inte sant, och inget man kan ha olika uppfattningar om. Lusitania sänktes 7 maj 1915. USA gick med i Första världskriget april 1917, det vill säga två år senare, och en viktig orsak till det var att Tyskland och Mexico allierat sig och USA var rädda för ett tyskt/mexikanskt anfall på Texas. Det är inget som nämns i Zeitgeist och för den som inget vet om historien och som inte är lagd åt att tänka kritiskt kan det verka övertygande. Lusitania sänktes och därefter gick USA med i kriget. Aha, det måste vara en konspiration! Det är så Zeitgeist arbetar, att förföriskt presentera uppgifter som inte alls stämmer överens med verkligheten men väl passar in i den världsbild filmen vill förmedla.
Vid ett annat tillfälle hävdar Zeitgeist att USA:s president Woodrow Wilson drev igenom lagförslaget som skapade USA:s centralbank Federal Reserve den 22:e december 1913 när merparten av kongressen var hemma på julledighet, och det antyds att det skulle ha varit ett kuppartat falskspel från presidentens sida. Men i verkligheten röstade 296 för förslaget i senaten , 60 röstade nej och 76 var frånvarande. I representanthuset röstade 43 ja, 25 röstade nej och 27 var frånvarande. En överväldigande majoritet var sålunda på plats, och även om alla varit där hade ja-sidan vunnit. Att Wilson skulle lurat på kongressen ett lagförslag när de var lediga är alltså inte sant. I filmen hävdas också att senatorn Nelson Aldrich, i maskopi med bankirerna, skrev lagförslaget. Det stämmer att han skrev det första utkastet, men det lagförslag som röstades igenom var ett helt annat än Aldrichs original.
Zeitgeist hävdar att senator Louis McFadden försökte ställa riksbankens ledamöter inför riksrätt men att han mördades innan han kunde genomdriva ärendet. Det stämmer att McFadden försökte ställa de flesta inför riksrätt, däribland president Hoover, men det var 1932. Han gjorde ett nytt försök 1933. Båda gångerna blev han nedröstad i kongressen, och han var alltså i livet. Dog gjorde han 1936, då han inte längre satt i kongressen.
Zeitgeist hävdar att efter 11 september 2001 har USA:s militära utgifter ökat med 100 miljarder om året (100 billion). Det är sant att från 2002 till 2003 ökar utgifterna med 100 miljarder (359 till 459 miljarder), men 2004 spenderade man 475 miljarder, en ökning med 16 miljarder, inte 100. 2005 spenderade man 521 miljarder, en ökning med 46 miljarder. 2006 spenderade man 558 miljarder, en ökning med 37 miljarder.
Som vi kan se här så bygger alltså Zeitgeist upp sin teori på förvrängningar och direkta lögner med en häpnadsväckande konsekvens. Ett annat exempel gäller attentatet mot Pentagon 11 september. Enligt Zeitgeist störtade inget plan in i Pentagon den dagen, eller någon annan dag. Filmen hävdar att det varken finns ögonvittnet eller vrakspillror. Båda dessa påståenden är förstås inte korrekta. Det fanns vrakspillror (även på foton) och eftersom ett plan störtade i Pentagon finns den naturligtvis hur många ögonvittnen som helst. Och den fråga som omedelbart infinner sig är: Varför skulle myndigheterna hävda att ett plan störtat i Pentagon om inget plan gjort det? Jag menar, även om det var en konspiration och Bush-regeringen eller centralbanken låg bakom attackerna 11 september, varför ljuga om något som alla kan se är en lögn. Om nu explosionen hade en annan anledning än ett plan så hade man väl sagt att det var en bilbomb till exempel. Det är så dumt att även om det inte fanns vittnen eller vrakspillror skulle det falla på sin egen orimlighet.
Ibland använder sig filmen av citat från människor som delar dess världsbild. Ovannämnda Louis McFadden är en av dem. Före detta MI5-agenten David Shayler är en annan. Det är här det blir så intressant, och emellanåt komiskt. Filmens åsikt är att en handfull bankmän styr världens öden och det är dessa bankmän, tillsammans med "criminal elements within the US government", ligger bakom krigen och förtrycket. Det ligger väldigt nära den urgamla antisemitiska uppfattningen om en konspiration av judiska bankirer som orsaken till en stor del av världens problem. Så när Zeitgeist också innehöll så mycket tal och skrifter av McFadden, som var Hitler-vänlig antisemit började jag misstänka att Zeitgeist var en nynazistisk propagandafilm. Men mot slutet så pratade den om Hitler och Förintelsen som ett led i komplotten mot mänskligheten, så nazistisk var inte filmens agenda, även om den för vidare deras propaganda.
Shayler, som får prata en hel del i filmen, är numera mest känd för att han gått ut i brittisk massmedia och sagt att han är en reinkarnation av Jesus. Med tanke på att Zeitgeist tidigt förklarar att Jesus inte fanns är det onekligen lite förbryllande att man använder "Jesus" själv som ett vittne till den stora konspirationen.
Det är svårt att veta hur man egentligen ska förhålla sig till Zeitgeist. En film som befinner sig så långt från verkligheten att den ibland blir komiskt. Men i själva verket är det inte roligt, bara irriterande. För Zeitgeist är populär och vinner priser och har setts av miljoner människor världen över. Men tanke på alla verkliga övergrepp och förtryck som sker dagligen och med tanke på alla verkliga konspirationer, såsom Watergate, Iran/Contras, USA:s inblandning i statskupper i Sydamerika och Frankrikes inblandning i afrikanska krig och kupper, kan man fundera på varför man måste hitta på egna konspirationer.
Zeitgeists uttalade syfte är att avslöja myterna och säga sanningen. Men den gör precis tvärtom. Det skapar en egen myt, och precis som andra myter och religiösa system så anpassar den verkligheten för att den inte ska störa myten och illusionen. Och den är inte ens särskilt unik, den följer väl upptrampade spår. På sätt och vis kunde därför den första delen av Zeitgeist, om hur kristendomen bara bygger på tidigare myter, ses som en metafilm, eftersom den konspirationsmyt Zeitgeist tror på också är ett hopkok av gamla myter.
Filmens anhängare brukar säga att det är viktigt att få nya perspektiv och att börja tänka kritiskt. Jag är helt med på det, men jag förstår inte vad Zeitgeist har med det att göra. Det inte är så stor skillnad på Zeitgeist och den elit av bankirer och politiker den anklagar. Zeitgeist ljuger publiken rätt upp i ansiktet och ägnar sig åt fear mongering och mytbildning på exakt samma sätt. Sen byter den ton mot slutet och blir en new age inspirerad hyllning till kärleken, komplett med bilder på John Lennon och Mahatma Gandhi , som ska befria oss, när vi väl gör revolution. Ja, eller hur!
------------------------------------------------------------
För den som vill läsa om Första världskriget kan jag bland annat rekommendera The First World War av Hew Strachan.
För den som vill läsa om David Shayler som Jesus finns exempelvis en artikel i Daily Mail och Channel 4 på nätet.
Röstsiffrorna från US Congress finns förstås i deras arkiv, men återges också på nätet, exempelvis här
För siffror över USA:s försvarsbudget klicka exempelvis här
måndag, november 10, 2008
Steve McQueen
I en scen i Gatans kung (Somebody Up There Likes Me 1956) finns en scen i en biljardhall. En ung man står med ryggen mot kameran, vänd mot biljardbordet, när något stör honom. Han vänder sig blixtsnabbt om, och i samma rörelse drar han fram en kniv. Det var inte vem som helst som vände sig om, det var en 26-årig Steve McQueen i sin debutroll. Och rollen som hårdhudad hoodlum passade honom perfekt, särskilt med tanke på hans barndom. Hans ensamstående alkoholiserad mamma lämnade bort honom till sina föräldrar när Steve var tre år. Han pendlade sedan mellan sina morföräldrar och sin mamma och hennes män, vissa av dem misshandlade både mamman och Steve. Han drev omkring med kriminella gäng och hamnade som tonåring på ett hem för missanpassade ungdomar, Junior Boys Republic. Sedan var han några år i marinkåren, där han spenderade en hel del tid i arresten. Men han började skärpa till sig, och efter marinkåren försörjade han sig bland annat som racerförare för motorcyklar samtidigt som han pluggade till skådespelare. Han gjorde diverse teaterroller innan han fick rollen i Gatans kung. Huvudrollen där spelas av Paul Newman, hans andra filmroll och första huvudroll. Han var redan stjärna där. McQueen hade fortfarande några år kvar tills dess.
Det är något särskilt med Steve McQueen. Jag träffade en gång på en filmvetare på en buss och när jag sa att jag var på väg till videobutiken för att hyra en McQueen-film fick han något drömmande i blicken och sa "Jag tror alla män har en Steve McQueen-fas." Jag vet inte om det är en fas för mig, i så fall är den väldigt lång, och fortfarande utan slut. Har är dessutom mer än bara en skådespelare, han är en ikon, en referenspunkt. Hans privatliv fortsatte att vara problematiskt, brutalt och splittrat även som vuxen, men när han var framför en kamera blev han lugn, stabil och exceptionellt förförisk, utan att behöva göra något. Få har en sådan minimalistisk spelstil som McQueen, han bara står där men ändå äger han rummet.
Efter Gatans kung gjorde han tv-serier, och samma år som filmdebuten debuterade han också på Broadway. Sen träffade han John Sturges, som först regisserade honom i Nätternas eld (Never So Few 1959) men framför allt i 7 vågade livet (The Magnificent Seven 1960), Sturges nyinspelning av Akira Kurosawas De sju samurajerna (Shichi-nin no samurai 1954). För besväret blev McQueen en stjärna och Sturges fick ett samurajsvärd av Kurosawa (i alla fall enligt pressmaterialet, en annan källa hävdar att han fick en kabukidocka).
Tre år senare gjorde Sturges och McQueen Den stora flykten (The Great Escape 1963) tillsammans. McQueen spelar en amerikansk soldat bland många andra som försöker fly från ett tyskt fångläger under andra världskriget. Precis som i verklighetens militärtjänst spenderar McQueen en stor del av tiden i filmen i lägrets arrest, the cooler, och kallas därför "the cooler king". Han sitter där på golvet med en basketboll för att få tiden att gå. Till slut gör han ett flyktförsök på en motorcykel och slutar insnärjd i taggtråden mot gränsen till Schweiz. Det är ett klassiskt ögonblick i filmhistorien och en typisk McQueen-scen, som naturligtvis själv sitter på motorcykeln i nästan alla scener.
Året innan Den stora flykten gjorde McQueen en av sina allra bästa filmen, som den ofrivillige soldaten i Ett helvete för hjältar (Hell Is for Heroes), regisserad av Don Siegel. Siegel borde varit perfekt för McQueen, men de gjorde bara en film tillsammans, vilket är synd för det är nog Siegels bästa, mycket tack vare McQueen.
Därefter gjorde McQueen en serie tråkigare filmer på 60-talet, men även den lyckade Kanonbåten San Pablo (The Sand Pebbles 1966). Men nästa storverk var förstås Bullitt (1968), som är det kanske mest arketypiska av alla McQueens filmer. Den är mest känd för biljakten på San Franciscos gator, men det delen är det tråkigaste i filmen. Det är istället regissören Peter Yates osminkade realism i kontrast med McQueen bländande star quality som är filmens största behållning.
Men höjdpunkten i McQueens filmkarriär kom fyra år senare, 1972, då han och Sam Peckinpah gjorde två filmer tillsammans, den brutala och ekvilibristiska Getaway och den lågmälda och ömsinta Junior Bonner. Det första är en iskall thriller om ett bankrån och den efterföljande jakten/flykten mot Mexico där McQueen spelar mot sin dåvarande fru Ali MacGraw. Den andra är ett familjedrama om en rodeoryttare (McQueen) som kommer hem och hälsar på sin white trash familj i en amerikansk småstad. Inget våld här, bara långa, tysta scener av tafatt kärlek och oförmåga att sätta ord till sina känslor. Den långa scenen då far och son (Robert Preston spelar pappan) sitter i hammocken utan att säga något till varandra är underbar, och ett bevis på att McQueen fungerade lika bra när han inte satt på en motorcykel, en hästrygg eller i en bil. Han behövde aldrig spela, han behövde bara vara Steve McQueen. Han var ingen karaktärsskådespelare, men han behövde inte heller vara det. Han var ju "the king of cool".
I mitten av 70-talet var McQueen den högst avlönade filmstjärnan i Hollywood, men samtidigt började hans hälsa ta ut sin rätt och han dog av en hjärtattack 1980, bara 50 år. Han var då i Mexico, i Juarez, dit han åkt för att få bukt med sin lungcancer.
I Le Mans (1971), som enbart utspelas under det klassiska racingloppet, utspelas en liten scen mellan honom och en kvinna (Elga Andersen), och följande replikskifte:
"When people risk their life, shouldn't it be for something very important?"
"Well, it better be."
"But, what is so important about driving faster that anyone else?"
"A lot of people go through life doing things badly. Racing is important to the men who do it well. Racing, it's life. Anything that happens before or after, it's just waiting."
Det är något särskilt med Steve McQueen. Jag träffade en gång på en filmvetare på en buss och när jag sa att jag var på väg till videobutiken för att hyra en McQueen-film fick han något drömmande i blicken och sa "Jag tror alla män har en Steve McQueen-fas." Jag vet inte om det är en fas för mig, i så fall är den väldigt lång, och fortfarande utan slut. Har är dessutom mer än bara en skådespelare, han är en ikon, en referenspunkt. Hans privatliv fortsatte att vara problematiskt, brutalt och splittrat även som vuxen, men när han var framför en kamera blev han lugn, stabil och exceptionellt förförisk, utan att behöva göra något. Få har en sådan minimalistisk spelstil som McQueen, han bara står där men ändå äger han rummet.
Efter Gatans kung gjorde han tv-serier, och samma år som filmdebuten debuterade han också på Broadway. Sen träffade han John Sturges, som först regisserade honom i Nätternas eld (Never So Few 1959) men framför allt i 7 vågade livet (The Magnificent Seven 1960), Sturges nyinspelning av Akira Kurosawas De sju samurajerna (Shichi-nin no samurai 1954). För besväret blev McQueen en stjärna och Sturges fick ett samurajsvärd av Kurosawa (i alla fall enligt pressmaterialet, en annan källa hävdar att han fick en kabukidocka).
Tre år senare gjorde Sturges och McQueen Den stora flykten (The Great Escape 1963) tillsammans. McQueen spelar en amerikansk soldat bland många andra som försöker fly från ett tyskt fångläger under andra världskriget. Precis som i verklighetens militärtjänst spenderar McQueen en stor del av tiden i filmen i lägrets arrest, the cooler, och kallas därför "the cooler king". Han sitter där på golvet med en basketboll för att få tiden att gå. Till slut gör han ett flyktförsök på en motorcykel och slutar insnärjd i taggtråden mot gränsen till Schweiz. Det är ett klassiskt ögonblick i filmhistorien och en typisk McQueen-scen, som naturligtvis själv sitter på motorcykeln i nästan alla scener.
Året innan Den stora flykten gjorde McQueen en av sina allra bästa filmen, som den ofrivillige soldaten i Ett helvete för hjältar (Hell Is for Heroes), regisserad av Don Siegel. Siegel borde varit perfekt för McQueen, men de gjorde bara en film tillsammans, vilket är synd för det är nog Siegels bästa, mycket tack vare McQueen.
Därefter gjorde McQueen en serie tråkigare filmer på 60-talet, men även den lyckade Kanonbåten San Pablo (The Sand Pebbles 1966). Men nästa storverk var förstås Bullitt (1968), som är det kanske mest arketypiska av alla McQueens filmer. Den är mest känd för biljakten på San Franciscos gator, men det delen är det tråkigaste i filmen. Det är istället regissören Peter Yates osminkade realism i kontrast med McQueen bländande star quality som är filmens största behållning.
Men höjdpunkten i McQueens filmkarriär kom fyra år senare, 1972, då han och Sam Peckinpah gjorde två filmer tillsammans, den brutala och ekvilibristiska Getaway och den lågmälda och ömsinta Junior Bonner. Det första är en iskall thriller om ett bankrån och den efterföljande jakten/flykten mot Mexico där McQueen spelar mot sin dåvarande fru Ali MacGraw. Den andra är ett familjedrama om en rodeoryttare (McQueen) som kommer hem och hälsar på sin white trash familj i en amerikansk småstad. Inget våld här, bara långa, tysta scener av tafatt kärlek och oförmåga att sätta ord till sina känslor. Den långa scenen då far och son (Robert Preston spelar pappan) sitter i hammocken utan att säga något till varandra är underbar, och ett bevis på att McQueen fungerade lika bra när han inte satt på en motorcykel, en hästrygg eller i en bil. Han behövde aldrig spela, han behövde bara vara Steve McQueen. Han var ingen karaktärsskådespelare, men han behövde inte heller vara det. Han var ju "the king of cool".
I mitten av 70-talet var McQueen den högst avlönade filmstjärnan i Hollywood, men samtidigt började hans hälsa ta ut sin rätt och han dog av en hjärtattack 1980, bara 50 år. Han var då i Mexico, i Juarez, dit han åkt för att få bukt med sin lungcancer.
I Le Mans (1971), som enbart utspelas under det klassiska racingloppet, utspelas en liten scen mellan honom och en kvinna (Elga Andersen), och följande replikskifte:
"When people risk their life, shouldn't it be for something very important?"
"Well, it better be."
"But, what is so important about driving faster that anyone else?"
"A lot of people go through life doing things badly. Racing is important to the men who do it well. Racing, it's life. Anything that happens before or after, it's just waiting."
måndag, november 03, 2008
Saker jag har sett (26)
Nyckfull sommar, Dag som natt, Sidewalks of New York, Kvinna i dödscell, Rånet, Gatans desperados, Tropic Thunder
Edward Burns har skrivit och regisserat en handfull oansenliga och trevliga filmer och min favorit hittills är Sidewalks of New York (2000). Eftersom den handlar om en grupp människor som pratar sig igenom sina relationer i New York är det svårt att inte dra paralleller till Woody Allen, men det är inte samma klass. Men det är roligt och känns ganska intimt och personligt. (finns på svensk dvd)
Den brittiska 50-talsfilmen ligger i skymundan mellan guldåldern på 40-talet och diskbänksrealismen på 60-talet men det gjordes mycket bra engelsk film även däremellan. En av de ansvariga för det var J. Lee-Thompson, innan han for till USA och gick vilse i diverse B-filmer. Någon gång ska jag utforska om det finns någon röd tråd mellan 50-tals filmerna och Charles Bronson-filmerna på 70-talet, men nu får det räcka med att konstatera att på 50-talet hade Lee-Thompson en blomstrande karriär, där han med kraftfulla bildkompositioner berättade om brott och straff i arbetarklassmiljö, och Kvinna i dödscell (Yield to the Night 1956) är en av dem. Riktigt bra är den också, med Englands svar på Marilyn Monroe, Diana Dors, i huvudrollen. Hon spelar ett butiksbiträde som träffar på den stora kärleken. Mannen ifråga är dock allt för kär i en annan kvinna och detta triangeldrama leder till att alla dör, en av egen hand, en blir mördad och en döms till döden. Filmen bygger löst på Ruth Ellis historia, den sista kvinna som avrättades i Storbritannien, och det 1955. (nyligen släppt på dvd i England)
En annan engelsk film som precis släppts på dvd är Rånet (Robbery 1967), som fick regissören Peter Yates att bli kallade till Hollywood och göra Bullitt (1968). Rånet är löst baserat på ett mytomspunnet tågrån i England 1963, kallat "The Great Train Robbery" och är kanske inte det mest personliga verk man kan se, men den är spännande och professionell. Den är närgången och skitig och med en skön samling skådespelare. Fast Stanley Baker i all ära, han har inte Steve McQueens lyskraft.
Luis Buñuel gör nästan bara mycket personliga filmer, oavsett var han gör dem. Personligen tycker jag hans mexikanska period är den bästa, så det är synd att nästan inga av de filmerna finns tillgängliga. Den mest kända av dem är Gatans desperados (Los Olvidados 1950), om gatubarn i Mexico City. Det är en rå och brutal film utan något större hopp, och den gör det svårt för åskådaren eftersom barnen det handlar om är lika råa och brutala de. De misshandlar djur och handikappade med samma iver och respektlöshet som de behandlar varandra. Men här finns också sökande efter ömhet, förvirrad kärlek och ögonblick av oväntad lycka, vilket tillsammans med Buñuels förvånansvärt lätta handlag gör att filmen inte är så outhärdlig som den kunnat bli. Den har också inslag av surrealism som man förvänta sig från Buñuel, och som gör att den skiljer sig från många andra filmer av sitt slag. (finns på dvd i Frankrike)
Jag har inte hunnit se mycket på bio men Tropic Thunder har jag sett. Jag måste säga att jag föll handlöst för den. Visserligen försöker de i slutet ha kvar kakan de frossat i under större delen av filmen, men det var så mycket inspirerad galenskap hela tiden att jag är beredd att förlåta allt. Det är inte bara det att den är så rolig utan den är också så brutal och elak och ljuvligt fri från god smak. Och den har Tom Cruise. Jag skulle kunna gå in på nästan varje scen och beskriva varför just den var så bra, men det här ska ju vara kort och koncist så det får bli en annan gång. Det får räcka med att säga att den fungerar som satir över Hollywood och som en metafilm samtidigt som den står på egna ben och inte bara är en serie skämt utan sammanhang. Den är också ännu en uppvisning i Robert Downey Jr.s skådespelarbegåvning. Missa den på egen risk och eftersom den handlar om en filminspelning kan den ses som ett komplement till Dag som natt som jag skrev om ovan.
Man ska naturligtvis vara lite försiktig med att säga att något är typiskt än det ena, än det andra, men det går inte att komma ifrån att Nyckfull sommar (Rozmarné léto 1968) känns typiskt tjeckisk. Den handlar om tre äldre, ganska patetiska, farbröder som tillbringar en sommar med att bada och dricka öl vid floden. En dag kommer två cirkusartister förbi, ett gift par, och de tre männen blir alla som förhäxade av den unga frun. En av männens fru flyttar i sin tur in hos det unga paret. Filmen är som en sedelärande saga, egensinnig och poetisk. Den balanserar på det gubbsjukas gräns men stämningen i filmen är sådan att, som sagt, männen är patetiska mer än något annat och filmen är på det hela taget ganska sorglig men förtjusande. (finns på dvd i Tjeckien och USA)
För den som inte varit på en filminspelning men är nyfiken så är François Truffauts Dag som natt (La nuit américaine 1973) en bra början. Den utspelas helt på en filminspelning, bakom kulisserna, och betar av problem som glömska skådespelare, katter som vägrar dricka mjölk, pengar, belysning, ljudupptagningar och allt annat som kan tänkas hända på en inspelning. Truffaut själv spelar regissören och även om det inte är hans mest djupsinniga film är den rolig och förförisk och har den öppenhet och värme som kännetecknar allt Truffaut gjort. Den får nog anses vara obligatorisk för alla som är filmintresserade. (finns på dvd i Frankrike och USA)Edward Burns har skrivit och regisserat en handfull oansenliga och trevliga filmer och min favorit hittills är Sidewalks of New York (2000). Eftersom den handlar om en grupp människor som pratar sig igenom sina relationer i New York är det svårt att inte dra paralleller till Woody Allen, men det är inte samma klass. Men det är roligt och känns ganska intimt och personligt. (finns på svensk dvd)
Den brittiska 50-talsfilmen ligger i skymundan mellan guldåldern på 40-talet och diskbänksrealismen på 60-talet men det gjordes mycket bra engelsk film även däremellan. En av de ansvariga för det var J. Lee-Thompson, innan han for till USA och gick vilse i diverse B-filmer. Någon gång ska jag utforska om det finns någon röd tråd mellan 50-tals filmerna och Charles Bronson-filmerna på 70-talet, men nu får det räcka med att konstatera att på 50-talet hade Lee-Thompson en blomstrande karriär, där han med kraftfulla bildkompositioner berättade om brott och straff i arbetarklassmiljö, och Kvinna i dödscell (Yield to the Night 1956) är en av dem. Riktigt bra är den också, med Englands svar på Marilyn Monroe, Diana Dors, i huvudrollen. Hon spelar ett butiksbiträde som träffar på den stora kärleken. Mannen ifråga är dock allt för kär i en annan kvinna och detta triangeldrama leder till att alla dör, en av egen hand, en blir mördad och en döms till döden. Filmen bygger löst på Ruth Ellis historia, den sista kvinna som avrättades i Storbritannien, och det 1955. (nyligen släppt på dvd i England)
En annan engelsk film som precis släppts på dvd är Rånet (Robbery 1967), som fick regissören Peter Yates att bli kallade till Hollywood och göra Bullitt (1968). Rånet är löst baserat på ett mytomspunnet tågrån i England 1963, kallat "The Great Train Robbery" och är kanske inte det mest personliga verk man kan se, men den är spännande och professionell. Den är närgången och skitig och med en skön samling skådespelare. Fast Stanley Baker i all ära, han har inte Steve McQueens lyskraft.
Luis Buñuel gör nästan bara mycket personliga filmer, oavsett var han gör dem. Personligen tycker jag hans mexikanska period är den bästa, så det är synd att nästan inga av de filmerna finns tillgängliga. Den mest kända av dem är Gatans desperados (Los Olvidados 1950), om gatubarn i Mexico City. Det är en rå och brutal film utan något större hopp, och den gör det svårt för åskådaren eftersom barnen det handlar om är lika råa och brutala de. De misshandlar djur och handikappade med samma iver och respektlöshet som de behandlar varandra. Men här finns också sökande efter ömhet, förvirrad kärlek och ögonblick av oväntad lycka, vilket tillsammans med Buñuels förvånansvärt lätta handlag gör att filmen inte är så outhärdlig som den kunnat bli. Den har också inslag av surrealism som man förvänta sig från Buñuel, och som gör att den skiljer sig från många andra filmer av sitt slag. (finns på dvd i Frankrike)
Jag har inte hunnit se mycket på bio men Tropic Thunder har jag sett. Jag måste säga att jag föll handlöst för den. Visserligen försöker de i slutet ha kvar kakan de frossat i under större delen av filmen, men det var så mycket inspirerad galenskap hela tiden att jag är beredd att förlåta allt. Det är inte bara det att den är så rolig utan den är också så brutal och elak och ljuvligt fri från god smak. Och den har Tom Cruise. Jag skulle kunna gå in på nästan varje scen och beskriva varför just den var så bra, men det här ska ju vara kort och koncist så det får bli en annan gång. Det får räcka med att säga att den fungerar som satir över Hollywood och som en metafilm samtidigt som den står på egna ben och inte bara är en serie skämt utan sammanhang. Den är också ännu en uppvisning i Robert Downey Jr.s skådespelarbegåvning. Missa den på egen risk och eftersom den handlar om en filminspelning kan den ses som ett komplement till Dag som natt som jag skrev om ovan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
