Som ni kanske minns från tidigare Bergmanrapporter så är det ofta folk reagerar på min (i deras ögon) ringa ålder. "You're so young!" är nog den vanligaste kommentaren när jag är ute och ska prata. Heder därför åt Wim Wenders som inte nämnde åldern över huvud taget utan bara sa "Hello Fredrik, I'm Wim Wenders." Han är cool, det går inte att komma ifrån. Han har dessutom dedikerat sin nya film Palermo Shooting (2008) till Bergman.
Wenders var hedersgäst på filmfestivalen i Sao Paulo dit jag var bjuden för att prata Bergman. Festivalen hade ett retrospektiv ägnat åt "den okände" Bergman, vilket innebar att de visade filmer som inte finns tillgängliga i Brasilien, främst de tidigare filmerna från 40-talet samt några från 50-talet. Men de visade också Skammen, Vargtimmen och En passion från 1968-69. Av någon anledning är den delen av Sydamerika ett av de ställen Bergman först slog igenom internationellt, i början av 50-talet, och intresset är fortfarande väldigt stort. Många av visningarna var utsålda och flera tidningar och nätportaler intervjuade mig om Bergman och svensk film. Att vi dessutom pratade en hel del om presidentvalet i USA är kanske lite mer överraskande men det är ju den tiden på året.
I Prag sades det inte så mycket om vare sig Obama eller McCain men frågorna runt Bergman är ungefär de samma överallt. Hur ser svenskarna på Bergman idag? (Det beror på vem du frågar men han är allmänt respekterad och hyllad, även om många har problem med honom.) Hur kommer det sig att Bergman inte fått den respekt han förtjänar i Sverige? (Tja, har han inte det?) Har hans filmer något att ge ungdomen idag? (Javisst, på samma sätt som förut. Frågorna och sättet de gestaltas har inte gått ur tiden än.) Varför tror du att Bergman blivit så uppmärksammad och omtyckt över hela världen? (Dels kom han rätt i tiden, dels hade han tur och dels är han personlig på ett universellt sätt som gör att alla kan ha en personlig relation till honom.) Vilken är din favorit av Bergmans filmer? (Gycklarnas afton) Vilken var den första Bergmanfilm du såg? (En lektion i kärlek). Är Bergman din favoritregissör? (Nej.)
I Prag var ambitionen betydligt bredare än bara den okände Bergman, där visar man allt, i två månader. Undrar om någon går och ser alla...
Efter två veckor av Bergmanföreläsningar, Bergmanintervjuer, Bergmantårta, Bergmanpins, Bergmanstenar och, faktiskt, Bergmanfilmer kan man bli lite mätt. Därför lovar jag att resten av året blir helt Bergmanfri på filmforum. Nu är det dags för Steve McQueen och de kvinnliga regissörerna jag utlovat. Och mer Paul. Paul Newman.
måndag, oktober 27, 2008
tisdag, oktober 14, 2008
Prag
Jag kan inte skriva nagot den har veckan for jag ar i Prag pa Bergmanfestival. Jag aterkommer inom kort!
tisdag, oktober 07, 2008
Saker jag har sett (25)
Love and Other Disasters, Metropolitan, Interview, Get Smart, Wall-E
Jag ber om ursäkt för en dags försening men det är så mycket att göra hela tiden. Pu!
Jag fick ett sms som sa att jag omedelbart måste se Love and Other Disasters (2006) och jag vågade naturligtvis inte annat. Blev dock inte särskilt imponerad. Det är en romantisk komedi med Brittany Murphy som modefotografassistent i London. Hon bor med en kille som är gay och de ligger i soffan och tittar på Frukost på Tiffany's (Breakfast at Tiffany's 1960) tillsammans, när hon inte springer runt enbart klädd i sexiga underkläder. Som sagt, jag var inte så väldigt imponerad, men det var kul ibland (romantiska förvecklingar och sånt) och det är alltid trevligt med Londonmiljöer som omväxling till Manhattan. Den var ganska pretentiöst metafilmisk, på olika plan, med ständiga referenser till sig själv och till filmmediet. I slutscenen dyker Gwyneth Paltrow upp och spelar Brittany Murphy (fullt påklädd) i filmen baserad på filmen vi just sett heller hur det nu var och det där kändes säkert coolt på manusstadiet men blev bara tröttsamt. (finns att hyra)
Jag minns så väl när jag såg trailern för Metropolitan (1990) för 18 år sedan. Jag minns inte vilken huvudfilmen var, jag minns bara trailern, och att jag direkt sa till mamma "Den måste vi se." Jag vet inte om hon sett den än, men jag har sett det ett antal gånger. För den är ju så bra. En uppsättning ungdomar som fördriver tiden runt jul i New York med att gå på en massa skolbaler och efterfester och prata, prata, prata. Det är en synnerligen litterär och civiliserad film med rätt teatral dialog, men den fungerar bra (When you're an egoist, none of the harm you do is intentional.). Det finns gott om godbitar och det finns också en var och sympatisk ton som blir allt starkare ju längre filmen fortgår. Den har också något att säga om klass, politik, brustna förväntningar, emotionell frustration och spruckna familjer. (finns på dvd i England och USA)
Theo Van Goghs filmer fick naturligtvis ett särskilt rykte efter att han brutalt mördades av en religiös fanatiker men ingen av dem har visats på bio i Sverige, eller knappt alls utanför hans hemland Nederländerna. Hans kammarspel Interview (2003) har dock släppts på dvd här och den är värd att utforska. En politisk journalist som helst vill intervjua den avgående statsministern får istället i uppdrag att intervjua en ung kvinnlig filmstjärna som mest är känd för sina silikonbröst. Han kan inte dölja sitt missnöje eller sitt förakt men hon tänker inte stillatigande ta emot utan det blir en viljornas kamp där de turas om att provocera varandra och säga obehagliga sanningar, om sig själva och den andre. Nästan hela filmen utspelas i hennes lägenhet och det är närgånget och klaustrofobisk, men kanske inte så himla intressant trots allt. Skådespelarna gör dock bra ifrån sig i roller som nog kan ha varit ganska jobbiga. Det är den typ av film där rollfigurerna har samma namn som skådespelarna (Katja Shuurman spelar Katja och Pierre Bomka spelar Pierre) och allt ska kännas som det ligger på gränsen till det självupplevda. Jag har inte sett den amerikanska nyinspelningen med Steve Buscemi och Sienna Miller, men bara det faktum att rollfigurerna heter Katja och Pierre även där, men spelas av Sienna och Steve gör att något går förlorat. Får väl ta och se den också och jämföra. (finns på svensk dvd)
Get Smart (2008) bygger på en tv-serie skapad 1965 av Mel Brooks och Buck Henry. Den har återuppstått några gånger därefter, senast 1995, och nu har den hamnat på bio också, med Steve Carrell i titelrollen. Problemet med filmen är att Carrells agent ena sekunden är klumpig och fumlig som Mr Bean (eller kanske Clouseau), men i andra sekunden är han en superspion i James Bond-klass, både oerhört smart och en mästare på kampsport. Ett klassiskt exempel på att man både vill ha kakan och låta den halka på bananskalet. Det känns väldigt splittrat och den var inte alls så rolig som man skulle önska. I genren gammal spion tv-serie som blir film föredrar jag I Spy (2002), som både är väldigt rolig och gjorde att jag åkte till Budapest. Man blir inte särskilt ressugen av att se Get Smart, om inte för att resa sig ur stolen. (går på bio nu)
Pixar Animation har i många år varit en källa till smarta, roliga och stiliga animerade filmer och det smärtar lite att de blivit uppköpta av Disney. Det är en historia för sig, med alla turer mellan Pixar och Disney och Steve Jobs och Michael Eisner och så vidare, men den historien lämnar vi därhän för stunden. Så länge de fortsätter göra bra och konstnärliga filmer så får man vara glad för det. Den senaste är Wall-E (2008), en framtidsdystopi där ett enda stor företag i princip tagit över jorden och USA:s president är styrelseordförande i det företaget. På grund av allt avfall är jorden obeboelig och människorna, som alla är feta och totalt pacificerade, flyter omkring på rymdskepp i yttre rymden. Ensam på jorden finns den lilla roboten Wall-E, som paketerar sopor. Han samlar på fina saker som människorna lämnat kvar och tittar på en musikal på sin tv. Han är ack så ensam, tills Eve en dag kommer till jorden. Hon är en vit, futuristisk robot beväpnad till tänderna men icke förty blir de kära i varandra, en ordlös förvirrad kärlek. Som en skildring över hur framtiden kommer att te sig om vi inte skärper oss är den inte särskilt upplyftande. Samtidigt finner den skönheten i det lilla, på ett mycket sympatisk sätt. Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) är fortfarande min Pixarfavorit, men Wall-E visar att man fortfarande håller fanan högt. (går på bio nu)
Jag ber om ursäkt för en dags försening men det är så mycket att göra hela tiden. Pu!
Jag fick ett sms som sa att jag omedelbart måste se Love and Other Disasters (2006) och jag vågade naturligtvis inte annat. Blev dock inte särskilt imponerad. Det är en romantisk komedi med Brittany Murphy som modefotografassistent i London. Hon bor med en kille som är gay och de ligger i soffan och tittar på Frukost på Tiffany's (Breakfast at Tiffany's 1960) tillsammans, när hon inte springer runt enbart klädd i sexiga underkläder. Som sagt, jag var inte så väldigt imponerad, men det var kul ibland (romantiska förvecklingar och sånt) och det är alltid trevligt med Londonmiljöer som omväxling till Manhattan. Den var ganska pretentiöst metafilmisk, på olika plan, med ständiga referenser till sig själv och till filmmediet. I slutscenen dyker Gwyneth Paltrow upp och spelar Brittany Murphy (fullt påklädd) i filmen baserad på filmen vi just sett heller hur det nu var och det där kändes säkert coolt på manusstadiet men blev bara tröttsamt. (finns att hyra)
Jag minns så väl när jag såg trailern för Metropolitan (1990) för 18 år sedan. Jag minns inte vilken huvudfilmen var, jag minns bara trailern, och att jag direkt sa till mamma "Den måste vi se." Jag vet inte om hon sett den än, men jag har sett det ett antal gånger. För den är ju så bra. En uppsättning ungdomar som fördriver tiden runt jul i New York med att gå på en massa skolbaler och efterfester och prata, prata, prata. Det är en synnerligen litterär och civiliserad film med rätt teatral dialog, men den fungerar bra (When you're an egoist, none of the harm you do is intentional.). Det finns gott om godbitar och det finns också en var och sympatisk ton som blir allt starkare ju längre filmen fortgår. Den har också något att säga om klass, politik, brustna förväntningar, emotionell frustration och spruckna familjer. (finns på dvd i England och USA)
Theo Van Goghs filmer fick naturligtvis ett särskilt rykte efter att han brutalt mördades av en religiös fanatiker men ingen av dem har visats på bio i Sverige, eller knappt alls utanför hans hemland Nederländerna. Hans kammarspel Interview (2003) har dock släppts på dvd här och den är värd att utforska. En politisk journalist som helst vill intervjua den avgående statsministern får istället i uppdrag att intervjua en ung kvinnlig filmstjärna som mest är känd för sina silikonbröst. Han kan inte dölja sitt missnöje eller sitt förakt men hon tänker inte stillatigande ta emot utan det blir en viljornas kamp där de turas om att provocera varandra och säga obehagliga sanningar, om sig själva och den andre. Nästan hela filmen utspelas i hennes lägenhet och det är närgånget och klaustrofobisk, men kanske inte så himla intressant trots allt. Skådespelarna gör dock bra ifrån sig i roller som nog kan ha varit ganska jobbiga. Det är den typ av film där rollfigurerna har samma namn som skådespelarna (Katja Shuurman spelar Katja och Pierre Bomka spelar Pierre) och allt ska kännas som det ligger på gränsen till det självupplevda. Jag har inte sett den amerikanska nyinspelningen med Steve Buscemi och Sienna Miller, men bara det faktum att rollfigurerna heter Katja och Pierre även där, men spelas av Sienna och Steve gör att något går förlorat. Får väl ta och se den också och jämföra. (finns på svensk dvd)
Get Smart (2008) bygger på en tv-serie skapad 1965 av Mel Brooks och Buck Henry. Den har återuppstått några gånger därefter, senast 1995, och nu har den hamnat på bio också, med Steve Carrell i titelrollen. Problemet med filmen är att Carrells agent ena sekunden är klumpig och fumlig som Mr Bean (eller kanske Clouseau), men i andra sekunden är han en superspion i James Bond-klass, både oerhört smart och en mästare på kampsport. Ett klassiskt exempel på att man både vill ha kakan och låta den halka på bananskalet. Det känns väldigt splittrat och den var inte alls så rolig som man skulle önska. I genren gammal spion tv-serie som blir film föredrar jag I Spy (2002), som både är väldigt rolig och gjorde att jag åkte till Budapest. Man blir inte särskilt ressugen av att se Get Smart, om inte för att resa sig ur stolen. (går på bio nu)
Pixar Animation har i många år varit en källa till smarta, roliga och stiliga animerade filmer och det smärtar lite att de blivit uppköpta av Disney. Det är en historia för sig, med alla turer mellan Pixar och Disney och Steve Jobs och Michael Eisner och så vidare, men den historien lämnar vi därhän för stunden. Så länge de fortsätter göra bra och konstnärliga filmer så får man vara glad för det. Den senaste är Wall-E (2008), en framtidsdystopi där ett enda stor företag i princip tagit över jorden och USA:s president är styrelseordförande i det företaget. På grund av allt avfall är jorden obeboelig och människorna, som alla är feta och totalt pacificerade, flyter omkring på rymdskepp i yttre rymden. Ensam på jorden finns den lilla roboten Wall-E, som paketerar sopor. Han samlar på fina saker som människorna lämnat kvar och tittar på en musikal på sin tv. Han är ack så ensam, tills Eve en dag kommer till jorden. Hon är en vit, futuristisk robot beväpnad till tänderna men icke förty blir de kära i varandra, en ordlös förvirrad kärlek. Som en skildring över hur framtiden kommer att te sig om vi inte skärper oss är den inte särskilt upplyftande. Samtidigt finner den skönheten i det lilla, på ett mycket sympatisk sätt. Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) är fortfarande min Pixarfavorit, men Wall-E visar att man fortfarande håller fanan högt. (går på bio nu)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
