Saker jag har sett (20)

Margot at the Wedding, Flyga drake, Be Kind Rewind, Love Story, Can’t Buy Me Love, What?

Margot at the Wedding är inte en helt lätt film att ta till sig. Det finns nästan ingen sympatisk rollfigur i den och alla är så destruktiva och neurotiska att det kryper i kroppen. Men det är samtidigt en imponerande prestation, full av nyanser och insikter. Och frågor. Vad är det egentligen som händer och vad betyder det. Vem är mamma till Claude? Vad viskade Maisy till sin pappa och varför? Vad håller grannfamiljen Vogler egentligen på med? Är allt bara ett spel mellan systrarna Margot och Pauline, i stil med George och Marthas rollspel i Vem är rädd för Virginia Woolf?

De två systrarna har inte talat med varandra på länge, men nu ska Pauline (Jennifer Jason Leigh) gifta sig med Malcolm (Jack Black) och Margot (Nicole Kidman) kommer på besök för att vara med på bröllopet. Men spänningarna i familjen är för stora och problemen hopar sig. Det är som en tävling där den som kan såra de andra mest vinner.

Filmen är skriven och regisserad av Noah Baumbach, vars senaste film The Squid and the Whale (2006) var mästerlig. Den var mer lättillgänglig men kanske inte lika intressant. Vad de har gemensamt är deras grävande i familjelivets baksidor och att de är otroligt välspelade. De har också en udda stil, men små fina detaljer som etsar sig fast. Här finns till exempel en laddad scen med Margot i ett träd, ett träd som efterhand blir allt mer symbolfyllt, om inte för livet självt så för familjelivet. (kommer snart på bio)

Margot at the Wedding står på ena sidan av amerikansk film, den bedrövliga Flyga drake på den andra sidan. En hopplöst manipulativ och insmickrande film i total avsaknad av djupare kvaliteter, annat än fina bilder på afghanska bergsmassiv. Den var taffligt berättad, märkligt form- och tonlös och hela konstruktionen var upplagd för den översymboliska slutscenen då vi alla skulle gråta och sucka djupt och ta oss för hjärtat. Men det var fint att alla talade sitt eget språk istället för engelska med brytning, och det fanns fina scener under den långa sekvensen i Kabul 1978, även om många av dem också var lidande av att konstruktionen lyste igenom . (går tyvärr på bio nu)

Undrar hur Flyga drake skulle sett ut om den blivit swedad istället. Att sweda är att göra en hemgjord version av en redan existerande film, och det är vad Be Kind Rewind handlar om. Det är en saga om Mike (Mos Def) som har en videobutik och Jerry (Jack Black), hans excentriska kompis. Jerry bestämmer sig för att attackera stans transformatorstation, men det enda resultatet blir att han blir magnetisk och avmagnetiserar alla vhs-kassetter i Mikes butik. När så miss Falewicz (Mia Farrow) kommer för att hyra Ghostbusters (1984) så ber de henne komma tillbaka lite senare och under tiden spelar de in en egen kortversion av Ghostbusters, med sig själva i rollerna. Den sekvensen kan ha varit det roligaste jag någonsin sett, det var nära att jag fick en infarkt eller nått. Resten av filmen är rolig den också, men har också en mycket sympatisk och varm underton. Det är förstås fullkomligt absurd, som man kan förvänta sig från Michel Gondry (manus och regisserat). A.O. Scott i New York Times skrev att Gondrys filmer förmedlar känslan av att "Daily life is a series of art projects waiting to happen." och det är en fin beskrivning. (går på bio nu och finns på nätet i en swedad version av google här)

Love Story (1970) blev av någon anledning en världssuccé av otroliga proportioner när den kom. Ryan O'Neal är sportig och rik, Ali MacGraw är intellektuell och fattig, och de blir förälskade i varandra, gör uppror och gifter sig. Sen dör hon i blodcancer (förmodar jag) och att hon dör är hela filmens poäng, och det berättas redan i filmens första scen så bli inte arga för ni tror jag avslöjat slutet. Allt är prydligt och effektivt, inget känns äkta, Ali MacGraw ser inte ett dugg sjuk ut och Ryan O'Neal är nog den träigaste skådespelare som finns. Men tydligen kom den i precis rätt ögonblick. (finns på dvd)

Can’t Buy Me Love (1987) såg jag som liten pojk och charmades av den. Nu såg jag om den som vuxen och charmades av den igen. Patrick Dempsey, som nu förför allt som rör sig tack vare Grey's Anatomy, gör den manliga huvudrollen som skolans nörd, och han är sig förbluffande lik. Men Amanda Peterson som captain of the cheerleaders och den han åtrår, är ännu bättre. Hon är mer komplex än den typen av rollfigurer brukar vara och filmen är både rolig och sympatisk. (finns på dvd)

What? är på sätt och vis en typisk Polanskifilm. En person befinner som plötsligt på en avskärmad plats där det händer märkliga saker och personer förlustar sig med olika former av rollspel och kinky sex. Men samtidigt är den annorlunda för det är inte en skräckfilm utan en absurd komedi, löst inspirerad av Alice i underlandet (och med tanke på att det är en sexkomedi av buskistyp känns det snarare som den skulle vara baserad på Alice i underlivet, vad nu det skulle vara för något). Den är synnerligen bisarr och gjorde som ett skämt, men den har en säregen charm. Och varje film där Marcello Mastroianni drar på sig en lejonfäll och kräver att få bli piskad förtjänar särskild omtanke. (finns på dvd)

Terapi

I Hannah och hennes systrar (Hannah and Her Sisters 1986) genomgår Mickey Sachs (Woody Allen) en svår livskris och funderar på att skjuta sig i huvudet, men så går han och ser bröderna Marx Fyra fula fiskar (Duck Soup 1932) på bio, och återfår sin tro på livet och mänskligheten. Där får filmkonsten verkligen en terapeutisk verkan.

Mina vänner på nya filmtidningen flm hade en artikel om filmterapi i sitt senaste nummer. Där säger filmterapeuten Ursula S. Henningsson kategoriskt att det är löjligt att tro att en film kan bota någon. Hon kritiserar också forskare som säger att den och den filmen handlar om det, och den och den filmen handlar om det, och menar att vi alla upplever filmerna på olika sätt och därför kan man inte som forskare "skriva ut" en specifik film till alla patienter. Det sistnämnda är naturligtvis en förståndig uppfattning. Det kanske funkar på vissa klädesplagg, men annars är konceptet "one size fits all" väldigt verklighetsfrånvänd. Just därför är det förvånande att Henningsson menar att det är löjligt att en film kan bota någon. Det kan hon omöjligt veta, tvärtom är det till och med troligt att någon faktiskt blivit botad av en specifik film någon gång. Jag menar inte att någon med diagnosticerad schizofreni blivit botad, men någon med exempelvis en depression eller annan form av mer tillfällig psykisk ohälsa kan mycket väl blivit bättre av en film, rent av botad. Eller så har filmer lindrat eller påskyndat tillfrisknandet.

Filmer kan i alla fall ha en mycket stark påverkan. Aristoteles teori om katharsis, det vill säga att åskådaren efter en stark känslomässig upplevelse av ett konstverk, exempelvis en tragedi, kommer ut pånyttfödd eller "renad" efter föreställningen, tycker jag absolut har poänger. Jag vet flera gånger som jag sett en film och efteråt varit förändrad, oftast positivt, men ibland negativt. När jag såg Bergmans Nattvardsgästerna (1963) för första gången så kom jag ut som en bruten man, och var deprimerad i flera dagar. Det är dock ovanligt. Det finns flera exempel på hur jag efter att ha sett en film plötsligt mått mycket bättre. Bland annat Singin' in the Rain (1952), Barbarkusten (The Barbary Coast 1935) och Ett rum med utsikt (A Room With a View 1985) har haft den effekten. Det handlar inte bara om att jag blivit glad, utan att jag verkligen mått psykiskt bättre. En film kan försätta en i ett sådant känslotillstånd att allting förändras, att man får nya uppfattningar om situationer, händelser, personer eller rent av historiska skeenden. Det är egentligen ganska självklart tycker jag, och vilken film som har den effekten är omöjligt att säga, det kan vara i princip vilken som helst.

Den film som haft störst påverkan på mig är för övrigt Min vän Harvey (Harvey 1950), där James Stewart spelar en man vars bästa vän är en stor kanin, som bara han kan se. Naturligtvis har omvärlden svårt att förstå eller acceptera detta. Hela den historien, tillsammans med det faktum att Elwood P. Dowd (Stewarts rollfigur) var en genuint god människa, snäll och vänlig mot alla hela tiden, även de som försökte få honom inspärrad, förvandlade mig från en deprimerad misantrop till en glad optimist. Eller, snarare, återväckte den glada optimisten i mig, efter att den legat i träda ett tag. Det vare kanske tio år sedan och vi får se om det funkar igen, om behovet skulle uppstå.

----------------------------------------------------------
Alla nämnda titlar finns på dvd i Sverige, utom Barbarkusten. Det kan vara så att Ett rum med utsikt utgått, men den finns i alla fall på dvd i England.

Saker jag har sett (19)

En lanthandel i Provence, Blodets tron, Fångläger 17, Evigheten och en dag, Brev från en okänd kvinna.

Det är ibland ganska provocerande att höra kritiker, kulturkoftor och andra biobesökare tala lyriskt om den franska filmen, som om den vore något högre väsen. Hur många nya franska filmer har dessa människor egentligen sett? Jag har slösat bort mycket tid på den ena erbarmliga franska komedin efter den andra på Ciné Club Français eller hopplöst pretentiösa dramer om folk som långsamt dör i aids. Den handfull nya franska filmer jag sett som faktiskt är bra överskuggas lätt av alla andra snedsteg. Även jag föredrar Claude Sautet framför Michael Bay men ryktet om den franska filmens allmänna förträfflighet är kraftigt överdrivet. Se bara på En lanthandel i Provence (Le Fils de l'épicier 2007). Smågullig och puttrig, men ack så förutsägbar och menlös. Det räcker inte med en handfull excentriska bybor och fina miljöer för att göra en film, även om det var trevlig. (går på bio nu)

Jag fortsätter min Kurosawa-serie och har nu kommit till Blodets tron (Kumonosu jô 1957). Det är en av de Kurosawafilmer jag sett flest gånger och den gör mig lika hänförd varje gång. Handlingen är inspirerad av Shakespeares Macbeth och skildrar en krigsherres uppgång och fall, men det är främst iscensättningen som knäcker mig, särskilt spindelvävsskogen, som blir en egen karaktär i filmen. Rök, solljus, grenar, spindelväv, korpar, demoner, vävstolar, lövverk, allt samspelar för att skapa en utomvärldslig, fantasylik miljö som är ganska unik men samtidigt typisk Kurosawa. De dynamiska, rörliga, utpräglat filmiska utomhusscenerna kontrasterar sedan med de statiska, koncentrerade interiörscenerna, vilket gör filmen än mer spännande. Mot slutet får hela spindelvävsskogen plötsligt fötter och börjar röra sig mot slottet krigsherren regerar i vilket leder till att hans män gör uppror och skjuter ner honom i ett pilregn. En sekvens som är lika chockartad varje gång jag ser den och inte sällan framkallar ett sus genom publiken. (finns på dvd)

Fångläger 17 (Stalag 17 1953) är inte någon av Billy Wilders mer kända filmer, vilket dock inte förhindrar att det är en av hans bästa. Den utspelas under andra världskriget på ett fångläger för amerikanska officerare i Tyskland. I en barack misstänker fångarna att en av dem skvallrar för tyskarna, men tyvärr har de misstankarna riktade åt fel håll. William Holden spelar huvudrollen som en skamlös och cynisk fixare, som försöker leva så gott han kan genom att göra affärer med alla, inklusive tyskarna, som har något att erbjuda som han vill ha. Från de andra fångarna möts han bara med förakt, men han är Billy Wilders version of the All American Hero, och befinner sig i gränslandet mellan Walter Neff, försäkringsagenten i Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) och C.C. Baxter, kontorsråttan i Ungkarlslyan (The Apartment 1960), även om han är mer säker på sig själv och sin position än någon av dem. Kanske är han mest lik C.R. MacNamara, Coca Cola-agenten i Ett, två, tre (One, Two, Three 1961). Visuellt är filmen också en av Wilders mörkare, med många eleganta iscensättningar, särskilt en med en glödlampa och en schackpjäs. Sen får man också njuta av Otto Preminger som lägerkommendanten.

Evigheten och en dag (Mia aioniotita kai mia mera 1998) handlar om en dag i en gammal mans liv. Han är ensam och sjuk och åker omkring i Thessaloniki och minns episoder ur sitt liv. På så vis påminner den lite grann om Smultronstället (1957), fast den är samtidigt något helt annat. Mannen plockar upp en albansk flyktingpojke som han försöker hjälpa, med skiftande framgång, men ett band uppstår dem emellan, vilket ger Theo Angelopoulos flera tillfällen att återvända till sina återkommande teman om flyktingar, gränser och exilskap. Hans patenterade visuella stil med långa böljande kameraåkningar, där tid och rum emellanåt flyter fritt, och den vackra musiken gör filmen till en omtumlande upplevelse, även om den ibland blir lite påfrestande i sin grådaskiga humorlöshet. Angelopoulos ogillar att hans filmer ges ut på dvd, de ska upplevas på bio, och förvisso skriker hans stil efter en stor duk, men en dvd är ändå bättre än inget.

Men jag har sparat det bästa till sist, Brev från en okänd kvinna (Letter From an Unknown Woman 1948). Det är Wien vid förra sekelskiftet, och Stefan Brand (Louis Jourdan) är framgångsrik pianist och ständigt med en ny kvinna vid sin sida. En av dem är Lisa Berndle (Joan Fontaine). Hon är mycket yngre, och förälskade sig i honom redan som brådmogen tonåring. När hon blivit vuxen ses de, och för ett par månader är de tillsammans. Sen måste han resa bort, och romansen upphör. Men hon skriver ett brev till honom många år senare, där hon berättar sanningen om sig själv, och det är det brevet som utgör ramberättelsen i filmen. Av detta melodramatiska material, baserat på Stefan Zweigs novell, har regissören Max Ophüls och fotografen Franz Planer gjort en film som är så melankolisk och förförisk att det inte går att prata efter att man sett den. Den har precis den rätta balansen av humor, ömhet, sentimentalitet och cynism, och varje rollprestation är fulländad. Och, återigen, iscensättningarna! Så vackra, så mångbottnade, så avancerade, som ett pärlband av små underverk. Hela filmen är ett underverk, som från en annan värld. (finns på dvd i England)

Bette Davis

Ah, Bette Davis, det finns inte många som henne, Davis var en urkraft, på scen, på vita duken och i verkligheten, och avverkade äkta män, oäkta män, regissörer och motspelerskor på löpande band, och det är få som har lämnat efter sig ett lika läckert pärlband av ettriga oneliners. Inte alltid framgångsrik, inte alltid taktfull, och ibland något av en parodi på sig själv, men nästan alltid en frisk fläkt, en egensinnig och självmedveten affärskvinna och filmstjärna, och som naturligtvis hyllats av Madonna. Davis hade en lång och berg- och dalbanig karriär, och hon njöt av att spela syndiga, brutala, hänsynslösa och till synes hjärtlösa rollfigurer, där hon fick chansen att säga repliker som "With all my heart, I still love the man I killed" eller "I'd like to kiss'ya but I just washed my hair." Men hon kunde också vara mjuk och sårbara, och spela tragisk hjältinna, även om de roller hon idag mest är hågkommen för är av de mer beska slaget.

Davis hade fyllt hundra år i lördags om hon fortfarande varit i livet, men hon dog i sviterna av bröstcancer i Frankrike 1989. Då hade hon spenderat de sista åren med att turnera världen runt och ta emot hederspriser och spela några sporadiska sista roller på bio och på tv, bland annat mot en annan urkraft, Lillian Gish i Sensommardagar (Whales of August 1987).

Davis föddes Ruth Elizabeth, och tog sig namnet Bette efter Honoré de Balzacs roman Kusin Bette från 1846. Hennes föräldrar skiljdes åt när Bette var sju år och hon bodde med sin mamma, som var fotograf, i New York. Hon ville tidigt bli skådespelerska, och efter att han sett Ibsens Vildanden som 18-åring var hennes beslut fattat en gång för alla. Hon sökte sig till scenen och anställdes, och kickades, av George Cukor, för vilken hon spelade i pjäsen Broadway. Scendebut på Broadway gjorde hon 1929 och året därpå for hon med sin mamma till Hollywood för att pröva lyckan där. Hennes första filmroll kom 1931 i Bad Sister, vilket för sägas var en ganska symbolisk titel med tanke på hennes kommande karriär.

Sitt stora genombrott fick hon, efter mycket slit, släp och tjat, i en filmatisering av Somerset Maughams Of Human Bondage, den svenska titeln blev En kvinnas slav. Davis spelar servitrisen Mildred Rogers, som tjusar en respektabel man. Hon är inte precis en fin flicka utan vulgär och flirtig som får barn utanför äktenskap, men också en kvinna som för kämpa på egen hand utifrån sina förutsättningar i en ogästvänlig värld. Hon fick mycket beröm för rollen men ingen Oscarsnominering, vilket orsakade en smärre skandal och röstningsreglerna gjordes om inför kommande år.

Under 1930-talet spelade hon in mängder med filmer, några bra, de flesta mindre bra, och hon var ganska missnöjd med sitt kontrakt på Warner Brothers, så hon flyttade till England för att komma undan. Det blev rättegång som Davis förlorade och hon fick återvända till Warner och sitt kontrakt. Men hon tilldelades bättre roller i bättre filmer och blev filmstjärna på riktigt i slutet av 30-talet. Det var också då hon började arbeta med William Wyler, och tillsammans gjorde de tre filmer som hör till hennes allra bästa och mest arketypiska: Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), Brevet (The Letter 1940) och Kvinna utan nåd (The Little Foxes 1941). I den första spelar hon självständig kvinna i amerikanska södern, i den andra (ytterligare en Somerset Maugham-filmatisering) spelar hon plantagehustru som skjuter ihjäl sin älskare i öppningsscenen, och i Kvinna utan nåd spelar hon slipad sydstatskvinna som låter sin man dö i en hjärtattack utan att lyfta ett finger för att hjälpa honom. (Jag har skrivit om William Wyler och Bette Davis förut, här), Under den här perioden var hon så framgångsrik att hon kallades "the forth Warner Brother" och hon spelade bland annat drottning Elizabeth i Elizabeth och Essex (The Private Life of Elizabeth and Essex 1939) och flera saftiga melodramer som Seger i mörker (Dark Victory 1939) och Den stora lögnen (The Great Lie 1941) och den romantiska Under nya stjärnor (Now, Voyager 1942). I den finns en scen då Paul Henreid frågar om de ska röka varsin cigarett och han tar båda i sin mun, tänder dem och ger den ena till Davis. I den scenen var Davis inte bitsk, elak eller cynisk. Tvärtom. "Don't let's ask for the moon, we have the stars." säger hon och hon som ofta brukar spela över är istället lågmäld och tårfylld.

Men sen hamnade karriären i trubbel igen och varken filmer eller rollfigurer var minnesvärda, och nu, när hon bad Warner att få slippa sitt kontrakt, gav de med sig. Och året därpå, 1950, fick Claudette Colbert problem med ryggen vilket blev till stora lycka för Davis. Colbert fick nämligen tacka nej till den inspelning hon påbörjat och istället fick Davis drömrollen som Margo Channing i Joseph L. Mankiewicz magnifika teaterdrama Allt om Eva (All About Eve 1950). Det är ju en av filmkonstens absoluta höjdpunkter och i centrum står Bette Davis, som spelar en teaterdiva som upptäcker att hon blivit gammal, samtidigt som en ung beundrarinna (Eva i titelrollen) alltmer tar över hennes liv, som en diskret vampyr. Allt om Eva har kanske mer minnesvärda repliker än någon annan film, och Davis har flera av dem, bland dem en av hennes mest kända: "Fasten your seatbelts, it's going to be a bumpy night".

Allt om Eva gjorde hon inte för Warner utan för 20th Century Fox, som frilansare, men hennes karriär fick inte fart ändå, trots alla priser och allt beröm hon fick för sin roll som Margo Channing. Det gick så illa att hon 1961 satte in en jobbannons. Året därpå fick hon dock en slags comeback, då hon och Joan Crawford spelade mot varandra i den skräckinjagande filmen Vad hände med Baby Jane (What Ever Happened to Baby Jane 1962). De två kvinnorna spelar två avdankade och vitsminkade filmstjärnor som spenderar de sista åren av sina liv med att torterar varandra psykiskt (och även fysiskt) i ett gammalt kråkslott, och det är den typ av film där verklighet och fiktion smälter samman på märkliga vis. Mellan Crawford och Davis fanns det exempelvis en mytomspunnen rivalitet och hat. När Crawford dog sa Davis "You should never say bad things about the dead, only speak good. Now Joan Crawford is dead. Good!" Hon menade också att Crawford legat med alla manliga filmstjärnor på MGM, utom Lassie. Hur mycket som var PR och hur mycket som var genuina känslor är det väl upp till var och en att bedöma. Davis hade en liknande relation med Miriam Hopkins, och de spelade också mot varandra i Väninnor (Old Acquaintances 1943). En annan bra roll på senare år var i engelska rysaren Barnjungfrun (The Nanny 1965), där hon skrämmer skiten ur barnen (och åskådarna).

På det privata planet var Davis liv också väldigt dramatiskt. Hon var gift fyra gånger, och enligt uppgift blev hon misshandlad av flera av dem. Hon hade en väldigt spänd relation med sin dotter Barbara Davis Hyman, som skrev en bok där hon anklagade sin mamma för alkoholism och brutalitet, något som Davis protesterade mot med kraft.

Med sin kraftfulla personlighet och järnhårda vilja blev hon populär bland kvinnor, och det faktum att hon vågade spela oattraktiva och osympatiska roller ökade på populariteten. Hon var inte någon man satte sig på eller körde med. Hon blev också 1941 den första kvinnliga chefen för Academy of Motion Picture Arts and Sciences och 1977 blev hon den första kvinnan som fick American Film Institute's Life Achivement Award.

Som sagt, det finns få som Bette Davis, eller, korrigering, det finns ingen som Bette Davis. För att citera Madonna (i Vogue 1990) "Bette Davis, we love you". Men sista ordet går förstås till henne själv, något annat hade hon aldrig accepterat:

"I'll admit I may have seen better days, but I'm still not to be had for the price of a cocktail, like a salted peanut."

-------------------------------------------------
De flesta av filmerna jag har nämnt finns på dvd i Sverige, men några finns bara i England eller USA.

I Vem är rädd för Virginia Woolf frågar Martha om George kommer ihåg i vilken film Bette Davis säger "What a dumb!". Svaret är Bortom skogen (Beyond the Forest 1949). Och citatet ovan, om "a salted peanut", är egentligen inte Davis egna ord, det är Joseph L. Mankiewicz som skrivit dem, och det är Margo Channing i Allt om Eva som säger dem, men Margo och Bette, är det så stor skillnad mellan de två?