Stockholm filmfestival 2007 (2)

Av någon outgrundlig anledning så hade filmfestivalen anlitat Alexandra Pascalidou att hålla i ett face-to-face i fredags. Jag väntar fortfarande på att få se henne komma till sin rätt men än har det inte hänt. Stackars regissör.

Regissören var Kim Tai-Sik och hans film var Driving With My Wife's Lover (2006). Den var till skillnad från face-to-facet bra. Två män åker taxi mellan Seoul och Naksan, den ena är taxichauffören, den andra är mannen till den kvinna taxichauffören har en affär med. Det vet taxichauffören inget om, och mannen säger inget, utan istället blir de vänner under den långa resan. Det var en riktig road-movie, och en kompisfilm, fast på koreansk vis. Den hade en skön humor och vissa absurda inslag, som en lavin av vattenmeloner, som gav filmen en mjukare framtoning trots att den egentligen var ganska bitter. De två männen var varandras motsatser, den ena introvert och oförmögen att agera, den andra utåtagerande men opålitlig och flyktig, och de kompletterade varandra bra på det viset, och de var båda otillfredsställda och vilsna. Kim Tai-Sik var däremot inte vilsen. Det här var hans debut men han behärskade både det emotionella och det visuella och filmen hade ett driv och en självständighet som var mycket tilltalande.

I'm a Cyborg But That's OK (2006) var alldeles förtjusande och hade nog årets allra gulligaste kärlekshistoria. På ett mentalsjukhus (säger man så nu för tiden) träffas en kvinna som tror att hon är en cyborg och en man som är kleptoman. Han är blyg och sårbar, hon vägrar att äta för hon behöver bara elektricitet, och de finner varandra bland all galenskap. Att hon inte äter gör förstås att hon bara blir svagare och svagare och han försöker på olika sätt få henne att äta. Till slut kommer han på den geniala lösningen och de scenerna var så rörande att vem som helst skulle fått en klump i halsen. I'm a Cyborg... är en av de mest fantasifulla och sprudlande filmer jag sett på väldigt länge och den var en ren njutning. Den påminde om Michel Gondrys filmer, men med betydligt mer ultravåld. Visserligen bara våldsfantasier, men ändå. Kanske man kan säga att filmen var en blandning av Gondry och Sam Peckinpah. Eller också räcker det att säga att det var en film av Park Chan-wook. Den kändes ibland som en saga, en saga för det tjugoförsta århundradet, och är ett av många bevis på att Korea kanske är det mest vitala och spännande filmlandet just nu.

Överraskningsfilmen i söndags var Delirious (2006) och det bästa med den var att den visades i Park, min favoritbiograf i Stockholm. Med det vill jag inte säga att det var en dålig film, bara att det är en ljuvlig biograf. Filmen handlade om den hemlöse Toby (Michael Pitt) som får jobb som assistent åt paparazzifotografen Les (Steve Buscemi). Den han försöker få en bild på är den unga superstjärnan K'Harma Leeds (Alison Lohman), men vad som händer är att hon och Toby förälskar sig i varandra. Ni kan säkert räkna ut att det blir komplikationer. Det var en lagom udda independentfilm, gjord med ett varmt hjärta och gott humör. Jag hade en gång för flera år sedan ett Tom DiCillo-retrospektiv för mig själv, vilket gick ganska fort, så det var roligt att se något nytt från honom. Delirious blir knappast en klassiker som Tystnad tagning (Living in Oblivion 1995), men den var trivsam och lite rörande och jag upptäckte idag att jag redan gjort några av filmens repliker till mina egna. Nu vill jag se om The Real Blonde (1997), för det var den jag tyckte bäst om när jag hade mitt retrospektiv. Äsch, jag får nog se om Tystnad tagning också. Let's go where the lights are green! Tidsfällan (Box of Moonlight 1996) känner jag inget behov av att se om dock.

Jag upptäckte precis att Alexandra (som jag hyllade i min förra festivalrapport) inte vann ett enda pris på festivalen. Jag är upprörd, sårad och ledsen! Jag får instifta ett eget pris, det är uppenbart.

Stockholm filmfestival 2007 (1)

Jag brukar reta mig på att festivalen ofta verkar ha som sitt främsta syfte att på ett lite tröttsamt och omoget sätt försöka vara provocerande. Men i år känns festivalen mer avslappnad. Men i övrigt är allt sig likt med förvirrade volontärer och diffusa tekniska missöden, två faktorer som kan vara irriterande men samtidigt bidrar till festivalkänslan och skapar viss trivsel. Filmfestivalens webbplats skapar dock ingen trivsel. Jag har försökt köpa biljetter där och det har varit en hel del strul, exempelvis har den ibland lagt på en film när den räknat ihop slutsumman så det har blivit 60kr för mycket. Synnerligen opraktisk funktion.

Fyra filmer har jag hunnit med hittills.

Australiensiska Clubland, regisserad av Cherie Nowlan, handlade om en engelsk ståuppkomiker som flyttat till Sydney och nu bor i förorten med två söner. Hon jobbar i ett storkök på dagarna och uppträder på kvällarna utan någon större framgång. Brenda Blethyn spelar henne, fullkomligt hänsynslöst. Hon är självupptagen, gråtmild, vulgär och småaktig, men samtidigt envis och hängiven. Filmens andra huvudperson är hennes ena son som kör budbil och förälskar sig i en tjej. Deras relation är inte helt okomplicerad då sonen är sexuellt hämmad, vilket inte är att förvånas över med en sådan mamma.

Jag är svag för den här typen av bakomkulisserna skildringar från de mindre glamorösa delarna av show business och det var inte bara Brenda Blethyn som spelade bra. Men mot slutet blev filmen lite för uppenbar, manuskonstruktioner lyste igenom. Men som en skildring av en hårt arbetande och utsatt ensamstående moder som får vara osympatisk var den lyckad och välkommen.

Spielberg on Spielberg var en intervjufilm där Steven Spielberg berättade om sin filmkarriär. Det var nästan uteslutande om filmerna och hur de kom till och väldigt lite om hans liv bortom inspelningen. Det var synd för de var de bitarna som var bäst, som när han berättade hur han som barn i stort sett levde i Universal studios anläggning en hel sommar. En annan rolig sak var att man fick se klipp från hans filmer han gjorde som tonåring med sina vänner i rollerna. Det var samma ämnen och stil som han fortsatt med sedan dess. Han berättade också att han spelade in Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan 1998) i kronologisk ordning, så att den första scenen i filmen var den som spelades in först fram till slutscenen, och att han improviserade sig fram under filmens gång och inte själv alltid visste vad som skulle hända. Han menade också att E.T. (1982) handlade om "the alien and the alienated", vilket jag tycker var välfunnet. Men den största behållningen av dokumentären var nog att den visade hur mycket av Spielberg själv som finns i filmerna. Som så många gör han filmer om sig själv för sig själv.

Breath är Kim Ki-Duks senaste film och allt var sig likt. Fåordigt, tragiskt och halvt surrealistiskt med en udda kärleksrelation i centrum. En kvinna tröttnar på sin otrogne man och åker till ett fängelse för att hälsa på en suicidal fånge dömd till döden för mord på sin hustru och två barn. Mellan den svikna hemmafrun och fången uppstår direkt kontakt och de blir närmast besatta av varandra. Det leder till konflikter mellan fången och hans cellkamrater och mellan hemmafrun och hennes man. Jag har än så länge bara sett fem av Kims fjorton filmer, men av dem tycker jag nog bäst om den här och jag längtar till nästa.

Men bäst av de fyra festivalfilmer jag sett hittills, ja, den bästa filmen jag sett på bio på flera år, är Aleksander Sokurovs magnifika Alexandra. Sokurov är inte precis den som upprepar sig från film till film, ingen är den andra lik, och hittills har jag tyckt bäst om Solförmörkelsens dagar (Dni zatmenija 1987). Men Alexandra var så fantastisk att jag inte riktigt kan prata om den på ett sansat vis. I sin stil för den tankarna snarare till iransk film än Sokurovs tidigare filmer, exempelvis Delbaran (2001) eller vissa av Abbas Kiarostamis filmer. I alla fall är nog Alexandra det bästa jag sett sen jag såg Delbaran. Alexandra handlar om en mormor (eller farmor) som åker till en militärförläggning i Tjetjenien för att hälsa på sitt barnbarn som är officer där. Hon bara vandrar runt där och pratar med honom och andra soldater och blir vän med en tjetjensk kvinna. Det sägs inte mycket i ord och det händer inte mycket men hennes både barska ton och naiva inställning är underbar och med sina frågor till alla hon möter, och de svar hon får, får man en känsla för soldaterna, tjetjenerna, Ryssland och Tjetjenien. Dessutom är det en film om ensamhet, om att åldras och om vänskap. Den är rolig, upprörande och djupt gripande. Den kan jag leva på länge.

Lasse Hallström på dvd

Tidsbrist gör att det bara blir ett kort inlägg idag, men det är bättre än inget.

Just nu går på biograferna Bluffen (The Hoax 2006), där Richard Gere spelar Clifford Irving, mannen som skrev en bok baserad på intervjuer han påstod sig ha gjort med Howard Hughes, trots att han aldrig träffat Hughes. Det är Lasse Hallströms senaste film och det är också hans bästa film sedan Once Around - mannen som inte passade in (1991). Det är en riktigt skälmhistoria med skönt 70-tals stuk som är både fascinerande och medryckande. Att Hallström lyckats så bra med en film som utspelas på 70-talet kanske beror på att det var då han själv började göra film. Debuten kom 1973 med tv-filmen Ska vi gå hem till dej eller till mej eller var och en hem till sitt som han skrev och regisserade och han följde upp den med En kille och en tjej (1975) som Hallström skrev tillsammans med Brasse Brännström. Brasse spelar också killen och Mariann Rudberg spelar tjejen. Det är kort sagt en alldeles underbar film som jag kan se hur många gånger som helst och den är en av den svenska filmkonstens absoluta höjdpunkter. Det har länge smärtat mig att den inte finns tillgänglig så min oförställda glädje är naturligtvis monumental den här vecka då den äntligen kommer på dvd, i en Lasse Hallström-box om tre filmer. Han och Brasse har skrivit manus till alla tre och de andra två heter Jag är med barn (1979) och Två killar och en tjej (1983). Tillsammans bildar de en trilogi om förvirrad manlighet i folkhems-Sverige och de står sig utmärkt i konkurrens med förebilder som Milos Forman och Woody Allen. Men bäst är En kille och en tjej. Den är så varm och hjärtlig och fångar mänskligt beteende så insiktsfullt och precist att man blir lycklig bara av att tänka på den. Den har en spontanitet och enkelhet som de andra två saknar, de är mer avancerade, och något har då gått förlorat, något unikt. Lasse Hallström har ett härligt skratt som han ofta bjuder på när han blir intervjuad och hela filmen En kille och en tjej är som det där skrattet och därför känns det också som om det är den film som ligger Hallström närmast. Jag kan i alla fall inte skilja dem åt. Lova att ni hyr eller köper den redan till helgen!

----------------------------------------------------
Jag kan också tipsa om Orson Welles film B som i bluff (F For Fake 1974), en fantastisk dokumentär om Clifford Irving, konstförfalskaren Elmyr de Hory och Welles själv. Det kan vara Welles bästa film och den finns på dvd i USA och England.
Ett annat tips är Jonathan Demmes film Melvin och Howard (Melvin and Howard 1980). Även det en alldeles underbar film, garanterat Demmes bästa, om Melvin Dummar, som väl får karakteriseras som trailer-trash, och som får ärva pengar efter Howard Hughes eftersom han en gång hjälpte Hughes i öknen utanför Las Vegas. Är det en sann historia? Spelar den någon roll? Den finns i alla fall på dvd i USA.
Här finns några recensioner på Bluffen: SvD, DN, New York Times, Salon.com

Filmkonstens historia (3)

I förra kapitlet om Filmkonstens historia (här) berättade jag om hur utvecklingen gick från stillbilder till rörliga bilder och hur en växande medelklass och även arbetarklass tog till sig filmen som en ny, spännande underhållningsform, men att filmen fortfarande var outvecklad och primitiv. Den behövde utvecklas och en som bidrog till utveckling var Georges Méliès.

Méliès (född 1861) kom från en förmögen släkt och hans pappa var skotillverkare. Pappan ville helst att sonen också gav sig in i affärsvärlden, men den unge Georges hade en annan passion, nämligen konst. Han både målade och skulpterade, och var intresserad av magi. Istället för att studera till ekonom läste han på konstskolor, och när en teater i Paris såldes till högstbjudande såg Méliès sin chans att få en egen scen att arbeta ifrån. Han köpte teatern och började ge föreställningar, där han arbetade mycket med ljuseffekter för att skapa stämningar och magi. Efter att ha sett bröderna Lumières filmföreställningar blev han naturligtvis tjusad av de rörliga bilderna och han köpte sig en kamera. Någon projektor fick han inte köpa så han byggde sig en istället. Hans första filmer var i samma stil som de övriga på repertoaren, entagningsfilmer från verkligheten. Det förändrades när hans kamera en dag hängde sig mitt under en inspelning. Han fick igång den igen efter en liten stund och när han sen tittade på det han filmat såg han plötsligt helt nya möjligheter med kameran. Det hade blivit ett klipp i filmen så att även om den fortfarande filmade samma plats hade det skett ett hopp i tiden och saker och ting förändrats, fast rummet var det samma. Han visste inte om det men filmhistoriens första jump-cut, ett berättargrepp som drygt 60 år senare skulle göra Jean-Luc Godard världsberömd, hade sett dagens ljus.

Méliès började nu göra alltmer experimentiella filmer. Bara 1896 gjorde han runt 80 stycken. Året därpå byggde han sig en studio också, Europas första filmstudio. Hans filmer blev längre och mer påkostade, en film från 1900 om Jeanne d’Arc hade 500 statister och innehöll 20 scener. Han spelade också in en film om kapten Dreyfus, en fransk/judisk officer som oskyldigt dömdes till livstids fängelse i en av dåtidens mest uppmärksammade rättsskandaler. Liksom Émile Zola året innan så gick Méliès till Dreyfus försvar.

Méliès gjorde film fram till 1912, men under sina sista tio år som filmskapare såg han hur intresset för hans filmer tynade bort, parallellt med hans förmögenhet. Han tvingades sälja sin utrustning och sin teater. 1926 gifte han sig med leksaksaffärsföreståndaren Jeanne d’Alcy och tillsammans drev de butiken fram till Méliès död 1938.

Sin kanske mest berömda film gjorde Méliès 1902, Resan till månen (Le voyage dans la lune). Den visas ibland på Cinematek och muséer och är mer än bara en fotnot i filmhistorien. Fantasifullheten är överväldigande och experimentlustan likaså. Den kan föra tankarna till såväl Walt Disney som Terry Gilliam. Men att se den parallellt med Lumières Arbetarna lämnar fabriken är också tankeväckande, för Méliès film är otvetydigt föråldrad och aningen grotesk, medan Lumières är i princip tidlös. Filmhistorien har varit ett kamp mellan realismen och fantasin, mellan betraktande och deltagande och frågan ställs ofta: ska filmen var ett fönster mot verkligheten eller ska filmen skapa sina egna världar? Egentligen finns det rum för båda två, ibland går de hand i hand, ibland står de mot varandra, här kan det räcka med att konstatera att redan från början så gick filmkonsten åt två håll. Fast det kan diskuteras hurvida filmen verkligen börjat formas av konstnärer än, eller om det fortfarande bara var leklusten och uppfinningsrikedomen som var Méliès drivkraft. Hur som helst så finns det något självklart i de faktum att han slutade sina dagar i en leksaksaffär.

Méliès grundade alltså sitt eget produktionsbolag och vid ungefär samma tid i Frankrike grundades också de två stora tongivande bolagen Pathé och Gaumont. Det var på Gaumont som Alice Guy började sin karriär. Guy, som brukar anses vara världens första kvinnliga filmregissör, föddes 1873 och började jobba som sekreterare på Gaumont. När Gaumont började producera egna filmer fick hon chansen att regissera själv och det gjorde hon bättre än de flesta och hon utsåg till artistisk ledare för all filmproduktion på Gaumont. 1907 gifte hon sig med en engelsman och tillsammans flyttade de till USA där Guy-Blaché, som hon hette efter giftermålet, grundade en egen filmstudio, Solax. Hon var framgångsrik under flera år men 1922 återvände hon till Frankrike och gjorde inga fler filmer.

Hittills har det mest handlat om Frankrike, men i nästa kapitel kommer Storbritannien och USA i fokus och det kommer bland annat handla om westernfilmer och bolagskonflikter, dokumentärfilmer och Brightonskolan.

Första kapitlet finns här.

Andra kapitlet finns här

Saker jag har sett (14)

Den här veckan bjuder jag på följande titlar: Repulsion, Sommarens dårskap, Tillsammans är man mindre ensam, The Brave One och Elizabeth - the Golden Age.

Om man lite kortfattat vill beskriva vad en film av Roman Polanski handlar om kan man säga att den handlar om en eller flera människor som befinner sig avskurna från omvärlden och i stark emotionell stress. Det kan vara tre människor på en liten båt i Kniven i vattnet (Now w wodzie 1962), det kan vara tre människor i ett hus omgivna av högt tidvatten i Cul-de-sac (1966, även känd som Djävulsk gisslan), det kan vara en ensam man i en stad han inte känner där man pratar ett språk han inte förstår i Frantic (1988), det kan vara en man och en kvinna i en liten stuga på landet i Döden och flickan (Death and the Maiden 1994), det kan vara en judisk man som försöker överleva i ett av nazisterna ockuperat Polen i Pianisten (The Pianist 2002). Eller, som i fallet Repulsion (1965), en kvinna i en lägenhet. Av någon anledning har det aldrig blivit av att jag sett den, förrän nu, sent en kulen kväll.

Catherine Deneuve spelar Carole Ledoux, en belgisk kvinna som bor med sin syster i London. Hon är skör och psykiskt instabil och när hennes syster åker iväg på en kort semester med sin älskare faller Carole allt djupare ner i galenskap. Hon barrikaderar sig i lägenheten och drabbas av svåra hallucinationer. Väggarna spricker sönder, armar tränger in i lägenheten och griper efter henne, det ligger främmande män i hennes säng och våldtar henne och på en tallrik ligger en hare och ruttnar. Till slut förlorar hon alla begrepp om vad som är verklighet och mardröm och åskådaren likaså. Det är en obehaglig och skrämmande film och det är samtidigt en otroligt bra film. Den är inspelad i en rak, dokumentär stil, med rörlig handkamera och känns väldigt tidstypiskt i sin swinging London stil med en släng av diskbänksrealism. Kontrasterna mellan den småskitiga vardagen och hennes sexuella neuroser och hallucinationer ger ett omtumlande resultat och Catherine Deneuve är trovärdig och otäck i sin rollprestation. Det är en film om ensamhet och alienation och om svårigheten att vara en ung oskuldsfull flicka i en värld full av rovdjursaktiga män. (finns på dvd)

En annan film om en ensam kvinna är Sommarens dårskap (Summer Madness / Summertime 1955). Katherine Hepburn spelar Jane Hudson, en medelålders amerikansk kvinna, man- och barnlös, som reser runt i Europa på semester. Under förtexterna får vi följa hennes resa och när förtexterna är slut har hon kommit till sitt slutmål, Venedig. Hon är glad och exalterad och filmar allt och alla med sin filmkamera, men när kvällen kommer blir det uppenbart att hennes hurtiga yttre bara är en fasad och att hon i själva verket är djupt olycklig och förtvivlad. Hon är ensam, ensam som man bara kan vara när man är långt hemifrån i ett land vars språk man inte förstår. Hon är dessutom medveten om att hon blivit gammal, nästan 50, och att det nog är för sent att bilda familj. Hon får hela tiden kämpa för att inte hennes tårar ska avslöja för omgivningen hur hon egentligen mår. Hepburn är fantastisk i huvudrollen från början till slut och det är omöjligt att inte tjusas, förföras, röras och imponeras av henne. Filmens andra huvudroll spelas av Venedig. Hela filmen är inspelad på plats och även här är det omöjligt att inte tjusas, förföras, röras och imponeras. Jag har varit i Venedig flera gånger men trots det blev jag överväldigad av bilderna. Jag har sett filmen förut men nu såg jag den på bio för första gången och det var som att komma till Venedig för första gången också. Sen är filmen också intressant för det är regissör David Leans första film utanför England (dock inte hans första färgfilm som ibland sagts) och det finns nog en del av Lean i Jane Hudson, även om Lean inte var ensam på samma vis som Jane. Större delen av filmen är det varken dialog eller musik utan det är bara Hudson/Hepburn/Lean som vandrar omkring och lyssnar, luktar, smakar och tittar på staden. (finns på dvd i USA och England)

Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c'est tout 2007) är exakt lika lång som Sommarens dårskap men så kändes det inte. Jag vet inte riktigt vad det var men den kändes som en evighet, trots sina dryga 90 minuter. Den var gullig och charmig men torftigt filmad och ganska enkelspårig och hade det inte varit för att det var kallt i biosalongen och jag och min biodejt kurade ihop oss under min jacka så hade jag nog inte orkat sitta kvar. Jag tror att det största problemet var att jag inte brydde mig om någon i filmen, trots en rad charmerande skådespelare. (går på bio nu)

I The Brave One eller The Stranger Inside eller vilken "svensk" titel den nu kommer att få, fanns det inget charmerande eller gulligt. Det är en bottenlöst bitter och cynisk film om Erica Bain (Jodie Foster) som blir överfallen av tre smågangsters. Hennes fästman mördas i överfallet och hennes hund blir stulen och när hon vaknar upp på sjukhuset är hon helt förändrad. Hon stänger av omvärlden, skaffar sig en pistol och ger sig ut på New Yorks gator för att hämnas. Överallt begås brott, överfall och mord och med sin pistol skipar hon "rättvisa" samtidigt som polisen står handfallen inför den stigande brottsligheten. Det är alltså en film besläktad med Death Wish Våldets fiende no. 1 (Death Wish 1974), där Charles Bronson beväpnar sig efter att hans fru och dotter överfallits och våldtagits. Ibland var The Stranger Inside / The Brave One frustrerande övertydlig och fånig, men den var ofta elegant och gripande. Den är inte någon banal vigilantefilm, för det finns inget förhärligande eller befriande i Ericas handlingar. Hon blir mer och mer avskärmad och den ursprungliga Erica Bain försvinner till förmån för någon helt annan människa, främlingen inombords, som till slut går segrande ur striden. På sätt och vis var det inte bara hennes fästman som dog i överfallet, hon dog också, i varje fall emotionellt. Hon försöker närma sig polismannen som arbetar med fallet, spelad av Terrence Howard, och de kommer nära varandra, men inte tillräckligt nära för att rädda någon av dem. (kommer på bio snart)

Cate Blanchett spelade drottning Elisabeth första gången för nio år sedan, i Elizabeth. Nu spelar hon henne igen, i Elizabeth: the Golden Age. De är synnerligen lika varandra, med Geoffrey Rush i rollen som Elizabeths rådgivare/livvakt/spionchef Walsingham, samma manusförfattare (Michael Hirst) och samma regissör, Shekhar Kapur, och man kan lätt föreställa sig att man i framtiden klipper ihop dem och visar dem som tv-serie. Däremot finns det inget tv-mässigt över filmen för Kapurs registil är åt det bombastiska hållet vilket gör att bilderna och scenerna ibland blir väldigt överlastade och pompösa. Men samtidigt är det verkligen film, en visuell fest. Det är också en intrikat berättelse om makt, ära och intriger. Men den verkliga behållningen är Cate Blanchett. Hon är en urkraft och äger varje scen hon är med i. Clive Owen som sir Walter Raleigh gör dock ett betydligt tamare intryck och har inte en chans i deras scener tillsammans. Geoffrey Rush står sig där bättre.

Frågan varför man gjort en ny film om Elizabeth besvaras i princip i en av filmens första scener. Ett religionskrig hotar mellan katolikerna (Spanien) och protestanterna (England) och Elizabeths rådgivare varnar henne för landets katoliker, som de hävdar alla är potentiella förrädare och mördare. Hon svarar att hon inte kan låsa in landets halva befolkning utan i England är hennes uppgift att försvara varje medborgare tills de i handling begått något brott. Kopplingarna till dagens religiösa och geopolitiska konflikter blir där uppenbara och förmodligen är det en viktig anledning till att filmen kommer nu. (kommer på bio inom kort)