Saker jag har sett (11)

Dagens filmer är: Robin Hoods äventyr, Regnbågsdivisionen, Revolt i Costa Rica, Pink Cadillac, Hetsjakten, Harper, Till sista andetaget, 2 dagar i Paris, Bourne Ultimatum

Av någon anledning har en hel rad filmer regisserade av William Keighley nyligen släppts på dvd i Sverige. Har du aldrig hört talas om honom så var inte ledsen för det. Han tillhör den typ av habila hantverkare som utgjorde stommen i Hollywood under studiosystemets glansdagar, och som ibland brukar anföras som bevis på att det i Hollywood inte fanns plats för individuella konstnärer, utan att allt bara var en fabrik, där penningen och producenten styrde. Men Keighley (uttalas kee-lee) kan också anföras som bevis på att det tvärtom fanns gott om utrymme för individualism och konstnärliga ambitioner, genom att kontrastera Keighley mot andra regissörer. Michael Curtiz brukar anges som regissör till den klassiska versionen av Robin Hood, Robin Hoods äventyr (The Adventures of Robin Hood 1938), men han och Keighley delade på ansvaret, och den typen av dubbelkommande är förstås en guldgruva för en filmforskare, precis som det svenska tvillingregistret är en guldgruva för medicinsk forskning. När jag såg Robin Hoods äventyr visste jag inte vem som regisserat vad, men jag reflekterade över att det var skillnad på exteriörerna och interiörerna, och att exteriörscenerna var platta och stela i jämförelse. Senare läste jag på, och då visade det sig att Curtiz regisserat interiörsekvenserna, och Keighley exteriörerna, vilket inte kom som någon överraskning. Curtiz var en av 30- och 40-talets mest vitala och dynamiska filmskapare (Ingmar Bergman har sagt att han i sina tidigare filmer var influerad av Curtiz expressionistiska stil), medan Keighley var en arbetshäst.

Men det behöver inte betyda att filmerna är dåliga. Se bara på Regnbågsdivisionen (The Fighting 69th 1940), en krigsfilm som utspelas i Första världskrigets skyttegravar och som är en av de som precis släppts. James Cagney och Pat O'Brien spelar huvudrollerna. Cagney spelar en cynisk och elak fotsoldat, som bryter ihop vid fronten och blir ansvarig för att flera av hans kamrater skjuts ihjäl av tyskarna. Pat O'Brien spelar fältprästen som försöker tala Cagney till rätta. Filmen är bara 86 minuter, och föredömligt välberättad och gripande. Den är också själva urtypen för en Warner Bros-film, med the usual suspects inblandade, manus av Norman Reilly Raine (som också skrev Robin Hoods äventyr), foto av Tody Gaudio (som också fotade Robin Hoods äventyr), med Cagney och O'Brien i huvudrollerna och med Wal B. Wallis som producent, och, som sagt Keighley som regissör.

En annan, och betydligt tristare, film av Keighley är Revolt i Costa Rica (Torrid Zone 1940). Den har också Cagney och O'Brien i huvudrollerna, och är en äventyrskomedi, men trots att den är fotograferad av en av giganterna, James Wong Howe, och har en halsbrytande dialog, är den ganska blek, så den går det bra att stå över. (alla nämnda Keighleyfilmer finns på dvd)

Pink Cadillac (1989) går det också bra att stå över, om man inte nödvändigtvis måste se allt som Clint Eastwood varit inblandad i. Jag måste nödvändigtvis göra det, men den här actionkomedin där Eastwood hjälper en kvinna (Bernadette Peters) mot en nynazistisk sekt, hör inte till hans mest minnesvärda alster. Officiellt står Buddy van Horn, annars Eastwoods stuntkoordinator, som regissör men det är nog mest på pappret. Om man vill se en en riktigt bra film på likartat tema så rekommenderar jag Hetsjakten (The Gauntlet 1977), faktiskt en av 70-talets absoluta höjdpunkter. Där spelade Eastwood mot Sondra Locke, och Buddy van Horn var blott stuntkoordinator och Eastwood var regissör, även på pappret. (Pink Cadillac finns på vhs, i väldigt välsorterade videobutiker, Hetsjakten finns på dvd.)

Coolhet är ett lite luddigt begrepp, men få är coolare än Paul Newman i Harper (1966). Det är en slags film noir, fast på 60-tals vis, där Newman flummar runt och skiter i allt och alla. Det blir ganska trist som film, men han själv är skön. Slutet är obetalbart. (finns på dvd)

En annan cool film är Till sista andetaget (A Bout de souffle 1960) som jag såg om, igen, nyligen. Det finns inte så mycket mer att säga som jag och andra inte redan sagt (jag här), annat än att den 20 minuter långa sekvens då Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg leker, snackar, bråkar, älskar och spelar teater i hennes lilla lägenhet, är exceptionellt underbar i sin spontanitet, tramsighet och fräschör. (finns på dvd)

2 dagar i Paris (Deux jours à Paris 2007) har nog sneglat på Till sista andetaget, eller snarare stirrat sig blind på, men inte blev den bättre för det. En amerikan och en fransyska kommer till Paris och hälsar på hennes föräldrar. Tyvärr träffar de även en rad av hennes tidigare pojkvänner och älskare, och hennes nuvarande amerikanska pojkvän klarar inte av svartsjukan. Så de leker, snackar, bråkar, älskar (försöker i alla fall) och spelar teater i hennes lilla lägenhet, och runt om i Paris, och även om det är roligt någon enstaka gång är det mest bara ett trams, helt poänglöst. Merde! (går på bio nu)

Jag hyllade förra sommaren de två första filmerna om Jason Bourne (här), och jag blev därför glatt överraskad när jag inför premiären på den tredje delen insåg att det var många som gillade filmerna, både amerikanska och svenska kritiker. Själv är jag lite besviken på den nya, eftersom sorgen och bitterheten från andra filmen är mer nedtonad. Men samtidigt är den väldigt bra, och actionsekvenserna, som förlitar sig på intelligens istället för explosioner, är ofta alldeles bländande. De är spännande förstås, och samtidigt är det omöjligt att inte njuta av hantverksskickligheten i upplägget. Jag tänker då främst på en lång sekvens på Waterloo station i London, och en likaledes lång sekvens i Tanger, Marocko, även om jag i Tanger-sekvensen hade blivit glad om Julia Stiles karaktär själv avröjt hotet, istället för att Bourne fick rädda henne. Det är dock en njutning att ta del av den paranoida värld som Bourne-filmerna målar upp, där CIA mördar, kidnappar och torterar folk världen över, och det enda Bourne kan förlita sig på är sin snabbhet och intelligens, och jag tyckte också att slutet var tillfredsställande. Förhoppningsvis blir det inte fler filmer, för nu känns det som historien är klar, och att tre filmer var precis vad som behövdes. (går på bio nu)

Hmm, undrar vad jag ska se ikväll?

Sex

I Dårarnas paradis (Palm Beach Story 1942) kommer Tom (Joel McCrea) hem och får veta av sin fru Gerry (Claudette Colbert) att en miljonär gett henne $700. Han undrar förstås varför och frågar indignerat "I mean, sex didn't even enter in to it?", på vilket hon svarar "Oh, but of course it did darling, sex always have something to do with it".

Det tog inte så lång tid från det att filmen uppfanns förrän sex hamnade på duken, i mer eller mindre förtäckt form. Antingen kyskt, kanske i form av en blottad vad, eller pang på, i svartvita, stumma porrfilmer. Det är dock inget som det pratas om i någon större utsträckning varför det är ofta glöms bort att den tidiga filmen, särskilt på 20-talet och det tidiga 30-talet, kunde vara väldigt fräck och vågad, både i Europa och i USA. Lättklädda skådespelare, vågad dialog och nakenscener förekom, i såväl dramer, komedier som äventyrsfilmer. Till och med de första Tarzan-filmerna med Johnny Weissmüller är exempel på det (Tarzan - the Ape Man 1932, Tarzan and His Mate 1934). En filmstjärna som Jean Harlow levde högt på sin vampiga, sexuellt provokativ stil. (I Middag kl. 8 (Dinner at 8, 1933) spelar Harlow en typisk roll, och säger vid ett tillfälle att hon läst en bok om att i framtiden kommer alla jobb ersättas av maskiner. En äldre dam låter blicken glida över hennes yppiga kropp och säger "Oh, my dear, that's something you need never worry about.") Den tjeckiska filmen Extas (Ekstase 1933), som kallades "den mest omviskade filmen", gjorde succé/skandal för att den kvinnliga stjärnan Hedy Lamarr (som hette Hedy Keisler på den tiden) var naken i den, och hade en intensiv sexscen med Aribert Mog. I historiska skildringar som I korsets tecken (Sign of the Cross 1932) kan man helt ohämmat ta del av avklädda män med inoljade kroppar. Josef von Sternbergs filmer med Marlene Dietrich som sexuellt ambivalent huvudrollsinnehavare osar av erotik och passion, som Shanghaiexpressen (Shanghai Express 1932) och Marocko (Morocco 1930), där hon även kysser en annan kvinna.

Men så skedde det en backlash och Hays koden (eller the Production Code som den egentligen hette) drevs igenom i USA, vars syfte var att motverka syndigt och omoraliskt leverne. Sex i alla dess former, utöver en liten kyss, var då förstås något som man särskilt försökte bekämpa, och eftersom man censurerade filmer från andra länder så påverkades inte bara den amerikanska filmen. Men redan på 40-talet började den luckras upp igen, delvis genom amerikanska provokatörer som Alfred Hitchcock och Otto Preminger (den första Hollywoodfilmen som antydde oralsex kom faktiskt så tidigt som 1955, Hämndens skugga (The Big Combo)), delvis tack vare impulser från Europa, som Roberto Rossellinis L'amore (1948) . Två svenska filmer var där betydelsefulla, Hon dansade en sommar (1951), där Ulla Jacobsson visade brösten, och Sommaren med Monika (1953), där Harriet Andersson badade naken. (Ja, det är mest kvinnor det handlar om, nakna män är, fortfarande, i minoritet av olika anledningar. Harvey Keitel brukar dock gärna visa upp sig.) I skiftet 50/60-talet gav man upp Hays koden, och även i amerikansk film kunde man nu visa hud, bara bröst, otrohet, toalettstolar, dubbelsängar, och annat som tidigare varit mer eller mindre förbjudet. Vad som brukar kallas den första regelrätt pornografiska filmen gjordes 1959, Russ Meyers The Immoral Mr Teas. Den riktiga explosionen kom dock mot slutet av 60-talet, då både vanlig spelfilm och porrfilm fläskade på, och på 70-talet hade porrfilmen till och med någon form av kulturell status. Då kom också det som kallas gladporr, med sådana odödliga mästerverk som danska Mazurka på sängkanten (Mazurka på sengekanten 1970), där tonen var lekfull och sexscenerna mer nedtonade. Den japanska nya vågen, med titlar som Sinnenas rike (Ai no corrida 1976), kunde göra filmer som inte var porrfilmer utan hade klara konstnärliga ambitioner, men samtidigt var lika explicita som en vanlig porrfilm. På 70-talet gjorde man till och med i Pakistan filmer som det feministiska dramat Society Girl (1976), om en kvinna (spelad av Sangeeta, som också är filmens regissör) som tvingas prostituera sig för att kunna försörja sin familj.

Nu för tiden finns det inte många restriktioner i västvärlden, bara olika åldersgränser. Utanför västvärlden är det mer restriktivt, med vissa undantag, som den sydkoreanska filmen, som ofta kan vara väldigt explicit när det gäller sex.

Men det är svårt med sexscener, även om censuren tillåter dem. Det kan så lätt kännas billigt, onödigt, eller tramsigt, eller bara tråkigt. Den belgiska filmen Je, tu, ille, elle (1974), som jag skrivit om förut (här), innehåller en lång sexsekvens mellan huvudpersonen och hennes flickvän, men det är den tråkigaste delen av filmen, för till skillnad från resten av filmen är den konventionell och banal. Ett vanligt misstag är annars att man gör sexscenerna för högtravande, med hundratals tända ljus och så vidare. Då är det roligare när Christian Slater sätter på Patricia Arquette i en telefonkiosk i True Romance (1993). En annan favorit är sexscenerna mellan Rene Russo och Pierce Brosnan i Äventyraren Thomas Crown (The Thomas Crown Affair 1999) som både är sköna och roliga (scenerna menar jag), mest för att de själva verkar haft så kul. Kanske är det så att man föredrar de sexscener som skildrar sex så som man själv vill ha det.

Men sex behöver inte vara avklätt eller explicit, min absoluta favoritscen är nog från filmen Ungkarlsfällan (The More the Merrier 1943). Joe Carter (Joel McCrea) är ungkarl och inneboende hos Connie Milligan (Jean Arthur), förlovad med en annan man. En kväll har de varit ute tillsammans, Joe och Connie, och när de kommer hem sätter de sig på trappan till huset de bor i. Hon börjar prata om vad hon ska laga för mat åt sin fästman, medan Joe börjar kyssa hennes ansikte, alltmer passionerat. Personkemin, stämningen, och det förbjudna i det hela, gör att det är oproportionellt upphetsande, utan att vara det minsta tacky.

Nu har jag inlett och avslutat det här inlägget om sex med att beskriva scener med Joel McCrea, och jag vill inte gärna spekulera mer i hur det ska tolkas. Jag känner också att det finns mycket mer att skriva i ämnet, men nu får det vara bra för idag.

Saker jag har sett (10)

Dagens filmer: Smekmånad på hjul, SOS! Vi nödlandar, De flögo österut, De drogo västerut, Bristande bevis, På smällen samt Du levande. 

Lucille Ball (1911-1989) var en av 50-talets största stjärnor, i USA var hon förmodligen den största av dem alla, delvis i kraft av hennes affärssinne, och delvis tack vare hennes begåvning som komedienne. Hon hade spelat teater- och filmroller sedan 30-talet, och också varit modell, men hennes stora genombrott kom när hon medverkade i radioprogrammet My Favorite Husband, en serie som omvandlades till tv-serien I Love Lucy 1951, och som gjorde Ball till ett fenomen. Hon spelade där tillsammans med sin man, Desi Arnaz från Kuba. De startade också ett produktionsbolag, Desilu, där Ball basade med fast hand. I Love Lucy var banbrytande på många sätt, och det sätt att göra tv på som där utvecklades blev sen standard för generationer av sitcoms. Ball själv var också en pionjär som den första kvinnan som var chef över en studio, och hon var en av de mäktigaste inom Hollywood i många år. Även om hon spelade med i flera bra filmer på 30-och 40-talet, slutade hon i princip med filmroller när hon slog igenom som tv-stjärna. Men hon medverkade i en minnesvärd långfilm 1954, Smekmånad på hjul (The Long, Long Trailer), som jag såg om härom veckan. Hon spelar även där mot sin man Arnaz, som en hemmafru vars högsta önskan är att äga ett hus på hjul. Hon lyckas övertala sin motvillige man, och de köper en abnormt stor trailer som de sedan reser genom USA i. Naturligtvis blir det fullständigt kaos av allt, och ju längre resan varar, desto kortare blir deras tålamod, och äktenskapet krackelerar. Filmen är regisserad av Vincente Minnelli (som jag hyllat tidigare, läs här och här), och även om den är en av hans svagare, så känner man igen hans stil. Långa komplicerade tagningar och starka färger, kombinerat med scener som svämmar över av rörelse och aktiviteter, gör filmen ofta njutningsfull på ett rent tekniskt plan. Men som en bild av amerikanskt 50-tal, och en satir dess konsumtionshysteri, och den också njutningsfull, och bitvis ganska vass. Sen är det en fröjd att se Ball, särskilt när hon tröttnar på sin mans fumlighet och själv tar kommandot. Som man envisas han förstås med att han måste köra ekipaget (trots att han är en usel bilförare), och hon finner sig i det. Men en dag kräver hon att få köra, och motvilligt släpper han ifrån sig förarsätet. Hans manligheten torpederas ganska snabbt, för hon kör som om hon var född vid en ratt, och är betydligt säkrare vid ratten än någon annan på vägen. (finns att hyra) 

 I SOS! Vi nödlandar (Island in the Sky 1953) finns det däremot inga kvinnor. Den handlar om en DC-3:a som störtar i Kanadas vildmark, och medan besättningen sakta fryser ihjäl pågår en snudd på hopplöst räddningsoperation. Filmen är ganska kärv, och en känsla av att de alla kommer vara döda innan de hittas växer sig allt starkare. Den är ganska spännande helt enkelt, men främst vänder den sig nog till flygfetischister och piloter, för den är uppenbart gjord av män som älskar flygning och själva är piloter. De bygger på verkliga händelser, och är skriven av Ernest Gann, som själv var pilot. Filmens regissör och producent, William Wellman, var också hängiven aviatör, och har gjort många filmer om flygare. (finns på dvd) 

Flyger gör man också, föga otippat, i De flögo österut (The Dam Busters 1954). En typisk brittisk 50-tals film, i semidokumentär stil, om en händelse under andra världskriget, då engelsmännen bombade tre dammar i Ruhrområdet. Filmen är förvånansvärt spännande och gripande, tack vare Michael Redgrave som spelar huvudrollen. Han är fantastiskt bra, som den vetenskapsman som uppfinner den speciella bombtyp som krävs för att spränga dammarna. Han är hängiven sin uppgift på ett nästan barnsligt sätt, och scenen där han tar av sig strumpor och skor för att vada ut i vattnet och leta efter spillror från ett misslyckat experiment, är både komisk och rörande på ett ljuvligt sätt. Men det vilar också något vemodigt och trött över honom, och det smittar av sig på filmen, som i slutet mer handlar om krigets offer än den lyckade bombräden. De bästa scenerna är när piloterna gör sig redo inför sin avresa, några spelar cricket, några löser korsord, några spelar spel, och dessa scener kontrasteras sedan med de ljudlösa bilderna i slutet, då deras rum och gemensamma utrymmen är tomma, och männen döda. I filmens sista replikskifte frågar vetenskapsmannen piloternas befäl om han inte ska gå och lägga sig. Han svarar att inte kan, han har en rad brev att skriva, och det är underförstått att hans måste skriva till alla mammor och fruar och berätta att deras söner och män aldrig kommer att komma hem igen. (finns på dvd i England) 

Att nästa film heter De drogo västerut (Canyon Passage, 1946) är inte ett skämt, det bara blev så. Det är en westernfilm, underbart vackert filmad i klara höstfärger av Edward Cronjager. Berättelsen däremot är inte särskilt vacker, om girighet och blodtörst, och med en komplicerad skildring av förhållandet mellan indianer och nybyggare. Den är bitvis riktigt bitter, men det finns också ett försonande stråk i den, och det slutar lyckligt för huvudpersonen. Den är inte särskilt intresserad av handlingen, utan skildrar mer riter och ritualer, som om det vore en film av John Ford, men regissör är Jacques Tourneur, hans första western, tillika första färgfilm. Tourneur är ju egentligen mästaren av svartvita, skuggfylld mardrömmar, så han är långt från sin hemmaplan här, men resultatet är förvånansvärt bra. (finns på dvd i England) 

Så, till sist några dagsfärska filmer: För elva år sedan kom rättegångsthrillern Primal Fear (1996), med Richard Gere som försvarsadvokat och Edward Norton som hans klient. Det var Nortons genombrott, och också regissören Gregory Hoblits långfilmsdebut. Hoblit hade tidigare varit regissör på den revolutionerande tv-serien Spanarna på Hill Street (Hill Street Blues) på 80-talet, och sedan på Lagens änglar (LA Law), en mer glassig serie än den skitiga och vardagsrealistiska Spanarna på Hill Street. Men att Hoblit gillade brott, straff och rättegångssalar var uppenbart. Hans senaste film är naturligtvis också det ett rättegångsdrama, Bristande bevis (Fracture), som på många sätt påminner om Primal Fear, fast med ombytta roller. Där var det en ung klient, spelade av en ny skådis och en äldre advokat, spelad av en rutinerad stjärna. Här är det en gammal klient, spelad av Anthony Hopkins, medan advokaten är ung, och ett fräscht ansikte, Ryan Gosling. Tyvärr är filmen ganska trist och menlös, och helt ospännande. Men Hoblit och hans fotograf Kramer Morgenthau lyckas istället göra rummet levande, för det var länge sedan jag såg en film som var så besatt vid texture, det vill säga objektens yta. Det glänser om varje blankpolerad bordsskiva, och ibland känns det som om det är ett beställningsjobb från Sköna hem. Men inte bara, för David Strathairn och Ryan Gosling är mycket bra (sir Anthony går mer på tomgång), och om man, som jag, är en stor vän av Strathairn så bör man absolut gå och se filmen. (går på bio nu) 

Är man dessutom en stor vän, som jag, av Katherine Heigl, som ska man naturligtvis se På smällen (Knocked Up). Den är en smula ojämn, ömsom gullig och ömsom vulgär, men jag hade trevligt när jag såg den för att den är så hjärtlig, den är också ohämmad, i så väl drogskämten som förlossningssekvensen som avslutar filmen, och den har ett drag av judisk subhumor som är ganska roligt. (går på bio nu) 

Så långt amerikansk mainstream, dagens sista film är något helt annat, nämligen Roy Anderssons senaste film, Du levande. Den är kanske den mest förutsägbara filmen av alla jag skrivit om idag, och också den mest ojämna. Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) 

------------------------------------ 

Tillägg 21 september: Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969).

Saker jag har sett (9)

När jag publicerade det här inlägget första gången (30 augusti) var det strul med högermarginalen, jag publicerar den därför igen, och hoppas det går bättre den här gången.

Dagens filmer: Catch Me If You Can, Trollbunden, Brigadoon, Baramnan gajok, This is England, Underbar och älskad av alla, Ett öga rött samt Ciao, Bella.

På 1960-talet var det något alldeles särskilt glamoröst över att flyga. Då var pilot ett drömyrke, och med hög status. Pilot var något sexigt, och det samma gällde flygvärdinnorna. Att flyga var betydligt mer lyx än det är nu, när det nästan börjar bli vardagsmat i den rikare delen av världen. Terroristhotet på 70-talet, och det växande säkerhetstänkandet, har också medverkat till avglamouriseringen av flyget, samtidigt som komforten ombord paradoxalt nog bara blivit bättre och bättre, för alla passagerarklasser. Visserligen är det ur rättvisesynpunkt positivt att det har blivit billigare och vardagligare att flyga, men samtidigt har något gått förlorat, och då tänker jag inte på de växande utsläppen av växthusgaser, utan på just det glamorösa. Men för den som vill ha en bild av hur det kunde te sig så är Steven Spielbergs lättsamma drama Catch Me If You Can (2001), som jag såg om i helgen, ett ypperligt val. Den utspelar sig under mitten av 60-talet, och frossar verkligen i tidsandan, som en antropologisk tidsstudie.

Den handlar om en svindlare, Frank Abagnale Jr., (Leonardo diCaprio) som utger sig för att vara pilot på Pan Am, och på det viset lyckas lösa in falska checkar, flyga jorden runt gratis, och få hur många kvinnor som helst. Sen får han jobb som läkare på en akutmottagning, utan att ha någon som helst medicinsk kompetens, och han börjar jobba som advokat, utan någon form av juridisk utbildning, mer än att han sett Perry Mason på tv. Han jagas av FBI, och framför allt av agent Carl Hanratty (Tom Hanks), och Abagnale (som inte fyllt 20 än) och Hanratty får efterhand en slags far-son relation. Det slutar med att Abagnale anställs av FBI för att avslöja checkbedrägerier. En sådan vansinnig historia kan bara vara sann, och det är den också, även om filmmakarna naturligtvis ändrat och förskönat och förvanskat på vägen. Den är inte helt lyckad, det är emotionellt lite för tam, och blir ibland långtråkig och en smula övertydlig. Men visuellt är den ibland magnifik, och i scenerna mellan Abagnale och hans riktiga pappa (Christopher Walken) och mellan Abagnale och hans surrogatpappa, det vill säga Hanratty, glimrar det till ibland, och blir riktigt gripande. Den är, på gott och ont, en Spielbergfilm, fast en lite mer avslappnad Spielberg. Men om ni inte orkar se den i sin helhet ens som ett insiktsfullt tidsdokument, så se i alla fall förtexterna, de är bland de bästa jag vet. (finns på dvd)

Trollbunden (Spellbound 1945) är en av Hitchcocks svagaste filmer men trots det har jag sett den förvånansvärt många gånger, senast i fredags. Den känns mest som en introduktionsfilm i psykoanalys och Freuds läror, men de romantiska scenerna mellan Ingrid Bergman och Gregory Peck är fina, och Salvador Dalís drömsekvenser hisnande, och det ges flera exempel på Hitchcocks vilja att experimentera. (finns på dvd)

När det gäller drömsekvenser är kanske Vincente Minnelli den främsta regissören, ibland kan en hel film vara som en dröm, och det gäller också Brigadoon (1954), som jag nu äntligen sett. En by i Skottland kommer bara fram en dag vart 100 år, och just den dagen 1954 råkar två amerikanska affärsmän komma förbi. Den ena (Gene Kelly) är romantisk, den andra (Van Johnson) cynisk, och den romantiska förälskar sig i en kvinna (Cyd Charisse) i byn. Men när dagen är slut så försvinner byn och hon med den, och männen åker tillbaka till Manhattan, såväl stadsdelen som drinken. Det är inte en film jag förväntar mig passar alla och en var, men den passar mig, och den filmintresserad har i alla fall två sekvenser att njuta av. Dels en magnifik apokalyptisk jakt genom en surrealistisk skog, där Minnellis kameraarbete når oöverträffade höjder, och dels en lång restaurang/barsekvens, där kameran glider omkring och plockar upp ett par repliker här och där, och en mängd människors konversationer avlyssnas på det sätt som Robert Altman ett par decennier senare blev så berömd för. (finns på dvd, min artikel om Vincente Minnelli finns här)

En av de bästa filmerna från senare år är den koreanska Baramnan gajok (The Good Lawyer's Wife 2003). Advokaten och hans fru är både sexuellt frustrerade och avtrubbade. Han försöker finna tröst hos en älskarinna, frun uppmuntrar grannpojkens uppvaktningar. Paret har också en adopterad son, som i alla fall är mammas stora glädjeämne. Samtidigt har de mannens föräldrar att ta hand om, då pappan är svårt sjuk. Det är helt enkelt en modern, alienerad familj i ett modernt, industrialiserat land, men där det förflutna ligger som ett spöke i bakgrunden, med Koreakriget som ett återkommande inslag. Det är en erotisk, rolig och bitvis djupt tragisk film, med underbart vackert foto, och en slags avslappnad inställning till sakernas tillstånd som är mycket tillfredsställande. (finns nog bara på dvd i Korea är jag rädd.)

Till sist några bioaktuella filmer, tre svenska, Underbar och älskad av alla, Ett öga rött samt Ciao, Bella.

Om Ciao, Bella finns det inte mycket att säga. Den var tråkig och menlös, och väckte mest frågor som jag dock inte orkar ställa här. Men ungdomarna i biosalongen verkade vara nöjda.

Ett öga rött finns det en hel del att säga om. Den var tyvärr inte alls bra, och felet låg på två plan. Dels att den aldrig stannade upp och verkligen började, utan mest kändes som en lång transportsträcka fram till de dramatiska slutsekvenserna. Allt bara skummades igenom, och den vilade aldrig så pass länge i någon scen för att man skulle hinna bli känslomässigt involverad. Måhända kände filmskaparna på sig det, för det andra felet var en övertydlighet, där det gång efter annan klipptes in vitskimrande tillbakablickar för att vi skulle förstå huvudpersonen Halims känslor, och hans saknad efter sin ömma moder. Det som var bra i filmen var fadern (Hassan Brijany) och sonen (Youssef Skhayri), deras rollprestationer, som var bättre och mer gripande än filmen förtjänade. (Ciao Bella går på bio nu, Ett öga rött har premiär 7 september)

I en tv-krönika i lördagens Svenska Dagbladet menade krönikören Magnus Eriksson att Cicci Renström Suurna stod för en "fördummningsprocess" då hon tyckte att Underbar och älskad av alla var "bättre än en fransk thriller". Eftersom filmerna hade premiär dagen innan krönikan publicerades förefaller det inte troligt att Eriksson sett någon av filmerna, det verkade inte så av döma av hans ordval heller, men det tycks inte hindra honom i hans kritikergärning. Eriksson tycks mena att en fransk thriller per definition är bättre än en svensk komedi, och min fråga är om Eriksson verkligen är säker på att det är Renström Suurna som står för fördummningen.
Själv har jag bara sett Underbar och älskad av alla och jag tyckte den var mycket trevlig. Synnerligen banal visserligen, men jag skrattade gott många gånger, och led med den stackars Bella (Martina Haag). Det var också skönt att det inte blev något lyckligt slut, utan att allt bara fortsatte som förr, utan att någon egentligen blivit klokare eller på något vis kommit någonstans. (går på bio nu)

Ett öga rött och Underbar och älskad av alla har en sak gemensamt, och det är att de båda använder sig av Mikael Persbrandt som någon nästan mytisk person, som respektive films huvudperson dessutom riktar ett skjutvapen mot. Är det en slump, eller har Persbrandt inskrivet i sitt kontrakt att han framöver ska ha en biroll som sig själv i varje svensk film? Som det inte var nog med alla dessa tusentals Beckfilmer.....

Men det går bra film på biograferna också, och just nu är nog ingen bättre än This is England. Den sjuder av liv, passion, vrede, humor och berättarglädje, en upplevelse för alla sinnen. Med undantag av den allra sista scenen, som säkert kändes viktig för regissören, men som för mig kändes påklistrad och onödig, var den en njutning, trots all smärta. Den var också, precis som Catch Me If You Can, ett imponerande tidsdokument, fast med inriktning på allt som inte var glamoröst, på livets baksida.

Den stora skillnaden mot de svenska filmerna, utöver den visuella överlägsenheten, var att This is England aldrig stressade fram efter en dramaturgisk mall, utan anpassade sig efter varje scens specifika behov och innehåll. Det levde och andades på ett självständigt, och ibland till synes improviserat, vis. Tänk om man kunde lära ut det på DI, eller vad säger du Harald Stjerne?
-----------------------------------
För den som vill läsa lite om det glamorösa flygandet, se exempelvis Virginia Postrel här.

Filmarkivet - en sammanfattning

Jag har varit bortrest, därför kommer veckans huvudinlägg först nu.

När jag började fundera på Filmarkivet, för snart två år sedan, hade jag ingen aning om hur många filmer det skulle bli, men jag tänkte mig drygt tio stycken. Nu är arkivet komplett, och det blev några fler än så. Det var naturligtvis inte alldeles självklart vilka filmer jag skulle ha med i Filmarkivet. När jag satt och spånade hade jag en betydligt längre lista än de 16 filmer det blev till slut. Soluppgång (Sunrise 1927), Apocalypse Now (1979), Peeping Tom (1960), Celine et Julie vont en bateau (1974), Lagaan (2001), Fåglarna (The Birds 1963), Heat (1995), Oliver Twist (1948), Pather Panchali (1954) och Feber (L'eclisse 1961) var några som hade kunnat få vara med, men som stupade på mållinjen. Sen funderade jag mycket på andra typer av film än rena långfilmer. Jag har varken tagit med kortfilmer eller dokumentärer till exempel, men det var ett medvetet val. Det är naturligtvis orättvist mot Maya Derens konstfilmer, eller Kenneth Angers kortfilmer, mot alla märkvärdiga dokumentärfilmer, och kanske borde Zapruder-filmen vara med också. Men jag har inte valt bort dem för att de inte är betydelsefulla, utan för att jag ville koncentrera mig på just långfilm i spelfilmsform.

Två länder var klart dominerande, USA och Frankrike, med fyra filmer vardera, och om man räknar Slaget om Alger som fransk så blir det fem franska titlar. Två svenska kom med, och en rysk, en mexikansk, en japansk, en från Senegal och en från Iran. Hela elva stycken är svartvita men bara fyra är stumfilmer. Den äldsta är från 1913, den nyaste från 2004, 14 är regisserade av män, och följaktligen två av kvinnor. Jag överlåter att någon annan att analysera den statistiken, men jag måste säga att jag är förvånad över att det blev så många svartvita, särskilt med tanke på att bara fyra av filmerna är gjorda innan färgfilmen slog igenom (vilket skedde 1935 med Fåfängans marknad (Becky Sharp)).

Jag har lite dåligt samvete för bristen på annat än långa spelfilmer, men kanske gör jag ett ytterligare Filmarkiv, för alla andra former av film. Eller kanske någon annan tar på sig den uppgiften?

-----------------------------

Nu hoppas jag förstås att världens alla Cinematek tar på sig uppgiften att visa de här filmerna i en ständigt återkommande serie. Här är filmerna igen, och med uppgift om de finns tillgängliga på dvd som en bonus.

Ingeborg Holm (1913) här
ej tillgänglig på dvd

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
finns på engelsk och amerikansk dvd

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
finns på engelsk dvd, 23 oktober släpps en lyxutgåva i USA.

Napoleon (1927) här
finns på dvd

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
finns på svensk dvd

Dumbo (1940) här
finns på svensk dvd

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
kan finnas på dvd i Sydamerika

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
finns i en engelsk Yasujiro Ozu-box, och en amerikansk dvd-utgåva

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
finns på svensk dvd

Persona (1966) här
finns på svensk dvd

Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
finns på svensk dvd, och en amerikansk lyxutgåva

Je tu ille elle (1974) här
finns inte

Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här
finns på engelsk dvd

Le prix du pardon ( 2001) här
gavs ut på dvd av Göteborgs filmfestival

10 (2002) här
finns på engelsk dvd

L'intrus (2004) här
finns på engelsk dvd

Filmarkivet (16)

Det sextonde filmen jag valt ut till Filmarkivet är den franska L'intrus (2004). Som för att understryka dess franskhet inleds den med en bild av en fransk flagga som vajar för vinden vid en sömnig gränspassage mellan Frankrike och Schweiz. Där, nära gränsen, äldre man (Michel Subor) i en liten stuga. Det är den mannen som är huvudperson, och kanske även titelperson? Mannen, som lever ett kyligt och tillknäppt liv, har ett dåligt hjärta (eller kanske saknar han ett över huvud tage), och väntar på att få genomgå en hjärttransplantation.

Allt är väldigt gåtfullt i filmen, och efterhand märker man att man inte blir klokare utan att berättelsen tvärtom blir allt mer ogenomtränglig, tills den till slut blir motsägelsefull och drömsk. Den förflyttar sig från den sömniga gränsbyn till den livliga hamnstaden Busan, i södra Sydkorea, och sen till en tropisk ö. På den tropiska ön blandas nutida bilder med återblickar i form av gamla filmklipp från samma ö, filmklipp med samma skådespelare, fast som ung, som nu spelar den gamle mannen.

I L'intrus är själva gåtan filmens mening. Det mest är bara gissningar, och även om ingenting hänger ihop, eller kanske faktiskt gör det, på ett annat plan, så spelar det ingen roll. Därför är L'intrus (skriven och regisserad av Claire Denis, och fotograferad av hennes ständige medarbetare Agnes Godard), den sextonde filmen i Filmarkivet. Denis, utan att vara uppenbart drömbunden som exempelvis David Lynch, skapar skönhet i förvirringen, och klarhet i luddigheten, och för övrigt, vilken rätt har vi att kräva svar och enkla lösningar? Vi som bara är inkräktare i den här mannens liv?

-------------------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här

Napoleon (1927) här

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

Dumbo (1940) här

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här

Persona (1966) här

Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här

Je tu ille elle (1974) här

Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här

Le prix du pardon ( 2001) här

10 (2002) här