söndag, juni 24, 2007

Filmarkivet (14)

När man visar afrikanska filmer på festivaler (i princip de enda tillfällen de visas på biografer utanför Afrika och Paris) brukar man ofta säga att man vill synliggöra en annan bild av Afrika en den gängse bild av en kontinent fylld av krig, hunger och lidande som massmedia sprider. Men sen visar man ändå bara filmer som handlar om krig, hunger och lidande, och istället för att nyansera bilden så förstärker man den bara. Om man istället visade en romcom från det mer välbärgade delarna av Dakar, Lagos eller Kapstaden, då skulle man leva upp till sitt uttalade syfte.

Det fjortonde tillskottet till filmarkivet, Le prix du pardon (Ndeysaan 2001), kommer från Senegal, men den handlar inte om krig, utan är en mytisk kärlekshistoria, som bygger på uråldriga berättelser, som gått i arv, från generation till generation. Den utspelas i en liten fiskeby vid Atlantens kust, där Mbanik (Gora Seck) och Yatma (Hubert Koundé) båda är förälskade i Maxoye (Rokhaya Niang). Maxoye väljer Mbanik, men galen av svartsjuka slår Yatma ihjäl sin vän Mbanik. Sen får han leva med ångern och skammen för resten av sitt liv, tills Mbanik utkräver sin hämnd, från andra sidan.

Det mytiska, tidlösa draget i filmen understryks på många sätt, exempelvis genom den dimma som ligger tät över byn, genom allt tal om andar och gudar, och genom berättelsen själv, som är ren och närmast naiv i sin enkelhet. Det finns också ett tydligt inslag av muntligt berättande, i form av en voice-over, och det återkommande berättandet av sagor och legender. Men trots allt muntligt berättande är filmen inte stel eller statisk. I en monologduell mellan Mbanik och Yatma berättar de hur de har varsin gud på sin sida. Mbanik har en havsgud, i form av en haj. Yatma en skogsgud, i form av ett lejon. Den episoden skildras genom ett skuggspel, och detta sätt att berätta på har jag nog aldrig sett på film förut. Den är mer symbolisk än realistisk vilket gäller filmen i sin helhet, och det är främst den mytiska symbolismen som ger Le prix du pardon en plats i filmarkivet. Den visar att även en muntlig berättartradition kan ge upphov till visuell filmkonst.

---------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
Je tu ille elle (1974) här
Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här

måndag, juni 18, 2007

Saker jag har sett (7)

Döda poeters sällskap (Dead Poets Society 1989) var väldigt omtalad när den kom, och skolbarnen flockades i salongerna, självvalt eller ditkommenderade av lärare och rektorer. Jag själv såg den två gånger. Nu har jag sett om den, och blev överraskad av hur bra den var. Den utspelas på en internatskolan i USA 1959, en strikt och konformistisk skola full av brådmogna tonåringar. Den termin den utspelas kommer en ny lärare till skolan, John Keating (Robin Williams), och han är varken strikt eller konformistisk, utan han predikar självständigt tänkande och frigörelse. Eleverna suger åt sig, men alla hanterar friheten på olika sätt, vissa bättre än andra. Skolledning och föräldrar rasar däremot. Filmen är dock komplex nog att inse att friheten har ett pris, och att det ibland finns en poäng med att anpassa sig, samtidigt som det även kan bli ett tvång att vara självständig. Och vem är det egentligen som är den verkliga rebellen? Vem är mest självständig? Det är inte självklart.

Vad som ger Döda poeters sällskap en extra krydda, trots att det är en typisk Hollywoodmoralitet, är att Peter Weir lyckas infoga samma känsla av mystik som genomsyrar nästan alla hans filmer, både hans första i hemlandet Australien, och hans senare i USA. Jag vet inte om andlighet är det rätta ordet, men det svävar något särskilt över hans filmer, som, utöver briljanta skådespelarinsatser och en vilja att pröva nya genres och tekniska lösningar, ger hans filmer en personlighet. Hans tema är oftast det samma, en man som befinner sig i en miljö han inte passar in i, inte förstår, som han till slut tvingas lämna, eller i fallet Truman Show (1998) självmant väljer att lämna. Här är det förstås John Keating som har den rollen, men även några av eleverna passar in i mönstret. Döda poeters sällskap är en av Weirs mest konventionella filmer, men hans ande svävar ändå över den, och den är en njutning. (finns på dvd)

Nio liv (Ni liv 1957) av Arne Skouen brukar räknas som den bästa norska filmen någonsin, och det kan jag på sätt och vis förstå. Den handlar nämligen om en norsk motståndsman som, jagad av tyskarna, skidar genom de norska fjällen och mot alla odds överlever laviner, snöstormar, snöblindhet, kallbrand, och allt man kan tänka sig. Den var en smula stel och tradig, men med ett svindlande vildmarksfoto. Personligen föredrar jag nog Hawaii, Oslo (2004) om jag måste välja en norsk film. (finns på dvd i Norge)

Jag är svag för filmer om det gamla Hollywood, studio-erans Hollywood, så naturligtvis ville jag se Hollywwodland (2006), om skådespelaren George Reeves liv och död. Den var inte mycket att ha, men den hade i alla fall en skön stämning av slemmiga skumraskaffärer. Ben Affleck i rollen som George Reeves var bra också. (går möjligen på bio, kommer på dvd)

Lars von Trier är mer spännande som performance-artist än filmskapare, vilket hans senaste alster, Direktören för det hela (Direktoren for det hele 2006), är ett bevis på. Den är helt meningslös, och om det inte var för att Trier klipper så fort någon sagt en replik hade jag slumrat till ganska tidigt. Men det frenetiska klippande gjorde mig så omtumlade att det var omöjligt att somna, vilket möjligen var anledningen. (går på bio)

Att somna till Faster Pussycat! Kill! Kill! (1966) är svårt det också, men av andra anledningar. Det är en av Russ Meyers breastploitation-filmer, om nu det är ett ord. Tre go go-dansörer åker varsin sportbil genom ett stäpplandskap och hamnar till slut på en gård där en bitter man i rullstol bor med sina två söner, den ene god, den andre muskulös med efterbliven (några möss syntes dock inte till). Dansörerna har fått reda på att männen har en liten förmögenhet i sedlar, och genom att först förföra dem, och sedan mörda dem, försöker de få tag på pengarna. Det hela är synnerligen absurt och bisarrt, en orgie i stora bröst, snabba bilar och slagsmål, samt tidstypisk musik. Titeln säger egentligen allt om filmen, så den som tycker titeln är attraktiv bör se filmen också. (finns på dvd)

söndag, juni 10, 2007

Three Kings

När jag först hörde talas om Three Kings (1999) lät det som en slags patriotisk nyversion av Kellys hjältar (Kelly's Heroes 1969), men jag gick och såg den för som en vän av George Clooney hade jag inte mycket val. Jag blev mycket överraskad, för i stället för gammal skåpmat fick jag se en film som kändes som 2000-talets första film, även om den kom 1999. En hyperintensiv, stundtals surrealistisk, överväldigande utflykt i ingenmansland är vad det är, och inte bara ett politiskt ingenmansland, utan ett moraliskt och estetiskt också. Den är skriven och regisserad av David O. Russell, som i övrigt gjort egensinniga, flummiga, komedier, samt Soldiers Pay (2004) en dokumentär om det pågående Irak-kriget, där bland annat två irakier som var med i Three Kings intervjuas.

Three Kings börjar som en popcornfilm om amerikanska soldater i främmande land, med de sedvanliga klichéerna, men när de fyra soldaterna filmen handlar om lämnat lägret och ger sig ut i öknen förändras allt, och filmen blir plötsligt helt unik. Ibland är den en grov satir, ibland ett hjärtskärande drama, ibland är den lekfull, ibland är den cynisk och bitter, och den lyckas vara allt detta parallellt utan att den känns spretig eller ofokuserad. Tvärtom, den är glasklar, och dessa mood swings är bara en naturlig följd av händelseförloppet.

Den utspelas i Irak, dagarna efter förra Gulfkrigets slut, då de allierade och Irak ingått vapenvila. Två inhemska uppror utbröt, uppmuntrade av USA. Det ena var i norra Irak, där kurderna gjorde uppror, och det andra i södra Irak, där shia-muslimerna gjorde uppror. Men Saddam Hussein slog ner både upproren och upprorsmännen fick ingen hjälp av de allierade, utan slaktades av den irakiska regimen. Detta uppror, och det svek från västs sida, utgör bakgrunden till filmen. De fyra amerikanska soldater vi följer är i början inte intresserade av irakierna, de vill bara ute efter att stjäla "Saddams guld". Men de har inget annat val än att ta ställning, och blir involverade i det shiamuslimska upproret i söder, vilket får förödande konsekvenser för alla inblandade. En reporter från NBS jagar dem samtidigt, på jakt på ett scoop.

Filmen hinner med att vara djupt kritisk mot amerikanarna och deras roll, mot president Bush (d.ä. förstås), med massmedia, mot militarism, mot Saddam Hussein och hans slaktare, och samtidigt vara en slags civilisationskritik, där en bild på ukrainska pelikaner som förgäves kämpar mot den olja som begraver dem, lämnar ett oförglömligt intryck på näthinnan. Innan filmen är slut har alla inblandade blivit skjutna, torterade, gasade och i det land av laglöshet filmen skildrar är det slumpen som avgör vem som får leva och vem som får dö.

Filmen är dessutom bra för att den låter irakierna tala sitt eget språk, och låter dem vara sig själva, utan att glorifieras eller förminskas. Gung Ho-mentaliteten hos amerikanerna bryts ner av deras lidande och utsatthet, och till och med en Saddam-trogen irakier, som torterar en av amerikanerna, får en personlighet, en röst, och en förklaring.

Och sist med inte minst, Three Kings har ett magnifikt foto, av Newton Thomas Sigel. Knivskarpt, närgånget och vackert foto med bilder som pendlar mellan en gevärskulas färd genom en människa inälvor till en horisont med brinnande oljekällor. Det är en film där det visuella, det utpräglat filmiska, utnyttjas till max för att berätta historien, och för att beskriva känslor och idéer.

Det är en försiktigt subversiv, väldigt underhållande, och konstnärligt nyskapande film, och det faktum att den blir lite feg mot slutet, lite för lycklig, är tråkigt, men det förtar inte styrkan av det som varit de första två timmarna.

fredag, juni 08, 2007

Saker jag har sett (6)

Att jämföra Kurt Russell i Death Proof (2007) med John Travolta i Pulp Fiction (1994) känns lite ansträngt. Likheten skulle vara att båda gångerna har en avdankad skådis gjort comeback i en film av Quentin Tarantino. Men när Travolta gjorde Pulp Fiction hade han bara gjort småroller och skumma saker, efter att ha varit superstjärna 15 år tidigare. Där kan man prata om comeback. Men Kurt Russell har ju inte varit borta, så han kan inte göra comeback. Sen han slog igenom i början av 80-talet i Flykten från New York (Escape from New York 1981), så har han haft en stadig ström av filmroller, i både stora och små filmer. Förra året hade han huvudrollen i Poseidon (2006), som var en publiksuccé. Att dra parallellen till Travolta är en förolämpning mot Russells karriär, och är främst en PR-hype, som alltför många journalister gått på.

Men för att säga något om filmen, Death Proof. Den är två timmar lång, och känns mest som ett avsnitt av Sex and the City. Fyra tjejer dricker drinkar och snackar om killar och sex. Skillnaden är att det är på bondvischan, och inte på Manhattan. Förvisso är det en oerhört brutal bilkrasch mitt i filmen, där blodet sprutar och lemmarna flyger, och i slutscenen är det en misshandelsscen, men annars är det bara skön dialog och skön musik, och jag gillar det. De två timmarna gick snabbt. Filmen har en bra konstruktion också. Den är i två delar, som speglar varandra. I båda akterna är det fyra tjejer som åker bil och träffar på Kurt Russell, skillnaden är bara att för tjejerna i akt 1 går det illa, men tjejerna i akt 2 får hämnas de första. (Går på bio.)

Happy Endings (2005, icke att förväxla med Happy Ending från samma år) är ett måttligt engagerande drama om olika livsöden i Los Angeles, med Lisa Kudrow, Bobby Cannavale, Steve Coogan, Laura Dern och Maggie Gyllenhaal. Den försöker vara lite cool, lite känslig, och lite provocerande, men det misslyckas på de flesta plan, även om den ibland, bitvis, tänder till. (Finns på dvd.)

En film som konstant tänder till är däremot Blood Diamond som fortfarande går på bio. Afrikas krig hamnar alltid långt bort från dagordningen, delvis för att ingen verkar bry sig om krig där vita inte är inblandade, och delvis för att alla är så fixerade vid USA, att det nästan bara är där USA är, som journalisterna och debattörer (höger som vänster) är. Så redan där har Blood Diamond en poäng, genom att den handlar om ett afrikanskt krig (Sierra Leone 1999), och diamanternas roll för att finansiera det. Filmen bjuder inte på några överraskningar i sitt upplägg, allt går som på räls enligt alla dramaturgiska regler, men den har en hisnande foto och det är en stark berättelse. Men det finns också något tröttsamt i predikningarna, och ibland blir det för mycket genre-trams för att man ska kunna ta det på allvar. Men Leonardo diCaprio, som en övervägande slemmig smugglare som försöker få syndernas förlåtelse mot slutet, är en stor behållning, för han är mer komplex än filmen i övrigt.

Komplex är också Eric Stanton (Dana Andrews) i Fallen ängel (Fallen Angel 1945). Han kommer med bussen till en liten håla, där han blir avkastad av chauffören. Han har bara ett par dollar i fickan, men han är slängd i käften, så han har snart snackat sig till ett rum, ett jobb och en kvinna. Problemet är bara att han behöver mycket pengar, och för att få det så bestämmer han sig för att förföra en annan kvinna, som är rik. Inget går dock som han tänkt sig. Det som är härligt med Fallen ängel är att den överraskar hela tiden. Den följer inte en traditionell formel, utan går dit rollfigurerna går, och även om Otto Preminger gjort betydligt bättre filmer, och under åren utarbetade sin kyliga, objektiva stil (bland annat bestående av långa tagningar och utan närbilder) till perfektion, finns här många bra scener, och just känslan av ovisshet. Dana Andrews är också en behållning. (Finns på dvd i England.)

Kinesiska Den gyllene blommans förbannelse, en blandning mellan Shakespeare och martial art, har svensk premiär i höst, men det är inget ni behöver sitta hemma och otåligt vänta på. Det är både tråkig Shakespeare och tråkig martial art. Huvudrollerna spelade visserligen av Gong Li och Chow Yun-Fat, och det är gott om menande blickar och svällande barmar, men masscenerna var för digitala, och palatsintrigerna för ointressanta, så jag vred mig rastlöst i stolen.

Och så, äntligen, Ocean's 13 (2007), Steven Soderbergh senaste extravaganza. Det är 100% nonsens, men nonsens i form av en neondröm av flärd och stil och vänlig humor, en film som bäst beskrivs som förförisk. Den är alldeles alldeles underbar, även om det saknas vettiga kvinnoroller. Fast George Clooney och Brad Pitt är det hetaste paret sen, tja, Bonnie och Clyde? Förra filmens höjdpunkt var när de satt upp på ett hotellrum mitt i natten, jetlaggade, och spillde vin på varandra. Det finns två höjdpunkter i den här gången. Dels när de båda börjar gråta när det tittar på Ophray Winfreys talkshow på tv, och dels när de står en kväll på en brygga i Las Vegas och pratar om den gamla goda tiden. Vilket för övrigt är vad den här filmen handlar om, den gamla goda tiden. (Går på bio nu.)

måndag, juni 04, 2007

Biografdöden

För oss vanliga dödliga började sommaren i fredags, men för biografbranschen i Stockholm har det varit sommar ett bra tag vid det här laget. Astoria Nybrogatan har haft stängt ett par månader och Victoria på Götgatan någon månad. Lägg därtill att det är kris i biobranschen. Astoria faller sönder, Triangelfilm har gått i konkurs, och Folkets bio har problem. SF har tagit över Biopalatset, som en gång var Sandrew Metronomes flaggskepp i Stockholm, och som Astoria byggde om till en hypermodern anläggning. Eftersom SF inte behöver två biografer sida vid sida på söder kommer Filmstaden Söder snart att läggas ner. Och vid Hornstull hotas Kvartersbion (som vanligt) av nedläggning. Kontentan av allt detta är att det snart knappt finns några biografer kvar i stan, och det gör mig bekymrad.

Vad har vi kvar i innerstaden? Axeln Kungsgatan/Sveavägen bjuder på Filmstaden Sergel, Astoria Kungsgatan (tidigare känd som Royal), Grand, Saga och Rigoletto. Park och Skandia har öppet ibland. På söder har vi för stunden Kvartersbion, Biopalatset och Filmstaden Söder, men till hösten förmodligen bara Biopalatset och Victoria. Sen finns Sture och Zita på Birger Jarls gatan, men framtiden är inte självklar för dem.

Det är uppenbart att SF får en allt starkare roll på marknaden och det är svårt att se något positivt med det. Men jag undrar vad alternativet är. I ett av mina första inlägg på filmforum (här) föreslog jag kommunala biografer i Stockholm också, som det finns i Norge och även vissa städer i Sverige. I min desperation har jag nu också börjat fundera på en annan lösning. Att de stora distributörerna, som Columbia, Warner, UIP, öppnar egna salonger där de visar sina egna filmer. En gång i tiden, under förra seklets första hälft, så var det standard, så kallad vertikal integration, det vill säga att samma filmbolag som producerade en viss film också distribuerade den, samt hade salongen den visades på. Det var en modell som kritiserades redan då, på grund av de stora bolagens totala makt över marknaden. Men om exempelvis Sony ägde ett par biografer i stan, och visade sina filmer där, nog skulle det bli en kraftfull konkurrent till SF. Och om sedan ett par kommunala biografer öppnades, som visade filmer som gått ner från ordinarie repertoar, eller smalare filmer från smalare distributörer, då kanske biografvärlden kunde få sig ett uppsving, med ett bredare utbud, och med flera salonger. Men det är nog en utopi. Men något som inte borde vara så svårt är differentierad prissättning. Att filmer blir billigare när de gått några veckor, och att olika salonger har olika biljettpris, borde nästan vara en självklarhet, och är det i många andra länder. Varför är det så stelbent i Stockholm?

-----------------------------------------
Apropå Kvartersbion så förstår jag inte varför det daltas med den. Det är en undermålig biograf, och eftersom den visar samma utbud som övriga biografer i stan, fast med sämre kvalitet, så ser jag ingen anledning till varför den ska försvaras till varje pris. Biografens ägare René Reiss menade i en intervju (här) att det var "dynga av kvalificerat slag" att påstå att hans biograf visade samma filmer som övriga biografer (och att han därför inte tillförde något extra till stadens filmliv). Men det stämmer ju. Idag visas exempelvis Darling, La vie en rose och Pans labyrint. De två första visas samtidigt på Filmstaden Sergel, och Pans labyrint visas bland annat på Biopalatset. Då intervjun gjordes, i april, visades också Darling, samt En obekväm sanning och The Queen, vilka också visades på exempelvis Filmstaden Sergel. Det fanns en tid då Kvartersbion hade ett annat, roligare utbud, men det är länge sedan, oavsett vad René Reiss påstår. Nu ser jag inget annat skäl att gå dit än lokalpatriotism.