onsdag, september 27, 2006

Veckans dvd-tips: Det levande slottet

Studio Ghibli, och främst Hayao Miyazaki, gör de bästa animerade filmerna just nu. Bland hans tidigare verk kan nämnas Tonari no Totoro (1988), Prinsessan Mononoke (Mononoke-hime 1997) och Spirited Away (Sen to Chihiro no kamikakushi 2001). Idag släpps ännu en på dvd i Sverige, Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro 2004). Kanske inte lika fulländad som Spirited Away, men en underbar film likafullt. En flicka får en förbannelse över sig och förvandlas till en gammal tandlös kvinna. Hon söker sin tillflykt till en prins som bor i ett levande slott, som vandrar runt på landsbygden. Det är alltså en riktig saga, fylld av små lustiga figurer, hemska monster och äventyr i fantasins gränsland. Den som sett tidigare filmer av Miyazaki kommer att känna igen sig, och den som inte sett några kommer bli överväldigad av berättarglädjen, vemodet och bildrikedomen.

Andra bloggar om: , ,

måndag, september 25, 2006

Presidenter på bio

Just nu går på biograferna Hotet inifrån (The Sentinel). En film om Secret Service, den organisation som beskyddar USA:s president (inklusive presidentkandidater och vicepresidenter) med livvakter och även bekämpar falskmynteri. Det är en habil thriller, där den som gillar hörselsnäckor, limousiner och män i svarta kostymer får sitt lystmäte. Det mest intressanta med den är dock själva presidenten, här spelad av David Rasche.

Hollywood anses ju ofta stå till vänster på den politiska skalan, och vara liberalt i den amerikanska användningen av termen och att se var en viss film lägger fokus, och hur den fördelar skuld, är därför alltid spännande, samt se var den lägger sig på den politiska skalan. Om filmen dessutom handlar om presidenten blir det extra intressant.

President Ballantine i Hotet inifrån har inte fått någon partibeteckning, men det är uppenbart att det inte är Bush han ska föreställa. Snarare motsatsen. Ballantine får göra två viktiga utspel i filmen, dels mäkla fred i Mellanöstern (Israels och Palestinas presidenter skakar hand på Camp David), dels prata om hotet mot miljön och förklara att han ämnar skriva under Kyoto-avtalet. Han blir på så vis en projektion av vad en liberal skulle önska att presidenten gjorde.

Ett annat exempel från i år är American Dreamz, där president Staton (Dennis Quaid) är ett tydligt porträtt av Bush, eller en nidbild av Bush, och där Willem Dafoe spelar en Dick Cheney-lik person. Presidenten har en öronsnäcka och upprepar bara vad hans rådgivare säger att han ska säga. Men även om filmen ger en pessimistisk bild av samhället så ger den en optimistisk förhoppning om just presidenten, för han bestämmer sig en dag för att börja läsa tidningar, lära sig om världen och ta ansvar.

Så sker varken i Absolut makt (Absolute Power 1997), där presidenten är en horbock, utan skrupler, eller i Påtaglig fara (Clear and Present Danger 1994), där presidenten bedriver en privat vendetta i Columbia. Här kommer kritiken från ett annat håll, ett konservativt eller populistiskt. Faktum är att Påtaglig fara i sin politik påminner en del om Michael Moores Fahrenheit 9/11 (2004).

Men presidenten i Presidenten och miss Wade (The American President 1995) är som en våt dröm. Intelligent, sexig, godhjärtad, vidsynt och passionerad, och med vänsterliberala sympatier. Han (spelad av Michael Douglas) är skapad av Aaron Sorkin, som också gav honom en stabschef, spelad av Martin Sheen, som, nästa gång Sorkin skapade en president, befordrades till själva presidentposten. Med andra ord, han blev president Bartlet i tv-serien Vita huset (The West Wing). Förmodligen den mest komplexa president som setts på länge.

Tidigare var det ovanligt med fiktiva presidenter, men vanligare med biografier. Woodrow Wilson och Abraham Lincoln är två som skildrats, den första i Wilson (1944), med Alexander Knox i titelrollen, och Lincoln minst två gånger, dels D.W. Griffiths sista film Abraham Lincoln (1930) (eller näst sista om man ska räkna The Struggle (1931), som aldrig fick premiär), där Walter Huston spelar Lincoln, och dels Folkets hjälte (Young Mr. Lincoln 1939) där Henry Fonda spelar titelrollen. Jag rekommenderar även dem för den som vill studera Hollywoods bild av presidenten. Oliver Stones mer moderna film, Nixon (1995) är också ett intressant studieobjekt. Se den gärna i kombination med Alla presidentens män (All the President's Men 1976), mästerverket om Watergate.

Dessutom kan man gärna gå och se En obekväm sanning (An Unconvenient Truth) där före vicepresidenten och presidentkandidaten Al Gore håller föredrag om växthuseffekten. Den går på biograferna nu, men kom ihåg att inte ta bilen för att åka dit. Gå, cykla eller ta tåget!

Andra bloggar om: , , ,

söndag, september 24, 2006

Veckans 5: Franska gangsterfilmer

Pépé från Marseilles (Pépé le Moko 1937)
Bob le Flambeur (1955)
Ställd mot väggen (Le doulos 1962)
Andra andningen (Le deuxième souffle 1966)
Borsalino (1970)

Ingen finns utgiven på dvd i Sverige, fast Pépé från Marseilles kan finnas i välsorterad videobutik i en gammal vhs-utgåva. Den finns också i lyxig dvd-utgåva i USA. Ställd mot väggen finns på dvd i England, och Bob le Flambeur släpps i november, i England.

måndag, september 18, 2006

Filmarkivet (5)

Film kan vara så mycket. Den kan vara lugn och eftertänksam eller svulstig och bombastisk, dialogbaserad eller bildbaserad, i färg eller svartvit, med eller utan ljud. Med filmarkivet vill jag försöka fånga så många olika aspekter av filmkonsten som möjligt. De fyra första filmerna var alla stumfilmer, nu kommer den första ljudfilmen.

Man hade experimenterat med ljudfilm ungefär från filmens födsel i slutet av 1800-talet, men de första egentliga ljudfilmerna dök upp under slutet av 1920-talet, och den första film med tal var Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927). En vanlig uppfattning är att det första ljudfilmerna var statiska och stela, men det stämmer bara till en viss del. Visserligen försvann de mest ekvilibristiska kamerarörelserna i väntan på att ljudinspelningstekniken skulle utvecklas, men det gjordes filmer även i början som var både dynamiska och rörliga, och även om många inte var bekväma med den nya tekniken så fanns det också de som tämligen omgående lärde sig att behärska den och använda den kreativt. En av de första var inte oväntat Alfred Hitchcock i Utpressning (Blackmail 1929), Englands första ljudfilm.

Men den första ljudfilmen i filmarkivet är inte engelsk utan amerikansk, och den är inte från 1929 utan från 1940. Det ligger i blodet (His Girl Friday). Det är en nyinspelning av filmen Det stora reportaget (The Front Page 1931). Där handlade historien om en tidningsredaktör och hans manliga stjärnreporter, i nyinspelningen blev stjärnreportern kvinna. Filmen inleds med att hon, Hildy Johnson (Rosalind Russell), kommer till redaktionen för att berätta för sin redaktör, tillika ex-man, Walter Burns (Cary Grant) att hon först ämnar säga upp sig och sedan gifta om sig. Burns kommer snabbt över sin chock och börjar på alla sätt slåss för att få henne tillbaka.

Det ligger i blodet är svår att definiera. Det är en screwball komedi med gangsterfilms inslag, det är ett drama om korruption med inslag av romantisk komedi, det är ett drama om brott och straff och en satir över journalistik och journalister, det är parallellt en komedi och en tragedi. Att den lyckas hålla alla dessa bollar i luften samtidigt utan att någon gång darra på manschetten är skäl nog till att den ska platsa i filmarkivet, som ett exempel på konsten att berätta en historia. Den är en uppvisning i narrativ briljans. Den djupa tragik som ligger i grunden för historien, det rättsfall som tidningen bevakar, faller aldrig i glömska, samtidigt som filmens indignation över maktmissbruk, korruption och sensationshunger inte tappar i styrka. Humorn blir istället ett sätt att förstärka svärtan, och göra den mer drabbande. Manuset av Charles Lederer bygger på en pjäs av Ben Hecht och Charles MacArthur.

Men det är mer än så. Det är också Cary Grants främsta rollprestation, och därigenom en av de främsta rollprestationerna någonsin. Grants båda sidor, den charmerande playboyen och den demoniske domptören, för båda fullt spelrum, och det är en ren uppvisning, även här.

Sen var det ljudet, för filmen var här innovativ, i användandet av dialog. För att få dialogen mer realistiskt så pratar folk i munnen på varandra, och det som kallas överlappande dialog fick här något av ett genombrott, det som senare Robert Altman skulle bli berömd för. Det sägs ibland att Det ligger i blodet är den film som håller högst tempo i dialogerna, och den är verkligen halsbrytande. Det är inte bara det att det pratas snabbt, en person kan prata med två personer i rummet samtidigt, och dessutom med en i rummet bredvid samt i telefon med en fjärde person.

Filmen är också ett exempel på den progressiva kvinnosyn som fanns i Hollywood på den här tiden. Hildy Johnson är en yrkesarbetande kvinna, den främsta inom sitt område, som inte drar sig för att tackla (bokstavligt) sheriffen i en mörk gränd. Hon är också en kvinna som får välja mellan ett tryggt liv som gift hemmafru eller en fortsatt yrkeskarriär, och väljer karriären. Det finns ingen som sätter sig på henne, och hon är det naturliga navet, och det i kraft av sin intelligens och kompetens, inte tack vare djupa urringningar och höga klackar. Rosalind Russell gör henne till en genuin hjälte, inte tack vare några särskilda hjältedåd eller övermänskliga krafter, utan genom att vara mänsklig och samtidigt the best of the best.

Så, om man ska se en film som ett exempel på berättarteknisk fulländning och emotionell komplexitet, då är Det ligger i blodet filmen man ska se. Därför får den en plats i filmarkivet.

Läs mer om filmens regissör och producent, Howard Hawks, här. Jag har inte nämnt hans namn förrän nu, men det är hans film, från början till slut.

Tidigare filmer i filmarkivet:

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

Napoleon (1927) här

Andra bloggar om: , ,

fredag, september 15, 2006

Veckans 5: George Clooney

En underbar dag (One Fine Day 1996)
Three Kings (1999)
Ocean's 12 (2004)
Syriana (2005)
Good Night, and Good Luck (2005)

Alla finns på dvd i Sverige

torsdag, september 14, 2006

Veckans dvd-tips: Svart narcissus och De röda skorna

Den främsta brittiska regissören genom tiderna är förmodligen Michael Powell, med eller utan sin partner, manusförfattaren Emeric Pressburger. Jag har tidigare hyllat honom, och deras film Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945) här, och nu släpps den här veckan, i Sverige, två av deras bästa filmer: Svart narcissus (Black Narcissus 1947) och De röda skorna (The Red Shoes 1948).

Det är filmer som vibrerar av passion, åtrå och galenskap, särskilt Svart narcissus. Färgerna är lika starka som känslorna och det finns några febrigt över dem. Powell/Pressburgers svit av filmer mellan 1939 och 1950 är oöverträffade i sin konsekvens, fantasifullhet, djärva utspel och nyskapande visuella iscensättningar. Ska man göra någon jämförelse så får det bli med Rainer Werner Fassbinder, fast han är mer självupptagen. Men det kan man diskutera. Vad som inte kan diskuteras är att Svart narcissus och De röda skorna är unika, magnifika och obligatoriska. Följande dialog avsnitt ur De röda skorna får avsluta:

Tell me miss Page, why do you want to dance?
Well, I don't know. Why do you want to live?
I don't know exactly why...., I have to.
That's my answer too.

måndag, september 11, 2006

Den svenska filmen: I kris idag?

I lördagens Svenska Dagbladet var det ett uppslag om krisen i den svenska filmen. Frågorna var varför svenska filmer är dåliga, vad som kan göras åt det, och hur man ska få fler besökare till dem. De svar som gavs i artiklarna var bland annat att manusen var för dåliga, att det görs för många filmer och att det inte finns pengar till marknadsföring.

Jag hade egentligen tänkt skriva om den svenska 30-tals filmen. Det får bli en annan gång. Idag handlar det om dagens svenska film. Jag får nämligen själv ofta frågan: ”Vad är det för fel på svenska filmer?” Jag brukar säga att det kanske beror på att man inte tar film på allvar i Sverige, utan tror (och tycker) att alla kan och bör få göra film. Att det är en demokratifråga. Men även om vem som helst kan göra en film, så kan inte vem som helst göra en bra film.

Men jag har alltmer börjat tycka att frågorna är felställda. En mer intressant fråga är "Är den svenska filmen verkligen anmärkningsvärt dålig?" Vad är det vi jämför oss med? Naturligtvis har vi inte en filmkonst eller en filmhistoria som kan mäta sig med Frankrikes, Japans eller USA:s, och idag är filmer från exempelvis Iran, England eller Sydkorea betydligt mer intressanta än svensk filmer. Men dessa länder är så mycket större än Sverige. Om man jämför Sverige med likartade länder, som Österrike, Schweiz, Nya Zeeland, eller våra grannländer, har vi då så mycket att gnälla över? Danmark är det land vi alltid mäter oss mot, och alltid kommer till korta mot i vår självspäkning, men är inte Danmark ett undantag. Är det förresten någon som lagt alla svenska och danska filmer sida vid sida och jämfört dem. Kanske är skillnaden inte så stor, kanske det snarare är ett mytiskt danskt filmskapande som jämförs med det svenska, snarare än de faktiska danska filmer som kommer hit. Under ett givet år så nog görs det ett flertal svenska filmer, kanske fem, som får goda recensioner, och ungefär lika många, fast inte nödvändigtvis samma, som får många besökare. Hur många danska filmer kommer det hit varje år och hur många besökare får de? Av förra årets svenska filmer tyckte jag att i alla fall fyra var bra.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Exempelvis har jag inte sett en enda svensk film sedan En kärlekshistoria (1969) som inte haft några irriterande svagheter. Det är märkligt hur svårt det verkar vara för svenska filmskapare att göra en helgjuten film. Någonstans brister det alltid, är det inte i bildspråket så är det i dialogen, är det inte skådespelarna så är det manuset. I Svenska Dagbladets fördjupning efterlyste Mattias Nohrborg bra bildberättande (vilket var en befrielse efter som det annars nästan bara är bra manus som kritikerna saknar), men vi har bra bildberättare också, som Daniel Lind-Lagerlöf och Kjell Sundvall, även om de är få. Tyvärr brister deras filmer ofta på att manusen inte håller måttet.

Men kanske är det så att vi har de filmer och filmare vi förtjänar, precis som vi har de politiker vi förtjänar.

Tidigare texter i serien Den svenska filmen
(här) Om historielösheten och missuppfattningarna om den svenska filmen före Bo Widerberg.
(här) Om Arne Mattsson

Andra bloggar om: , ,

söndag, september 10, 2006

Veckans 5: Michelle Pfeiffer

Gift med maffian (Married to the Mob 1988)
De fantastiska Baker Boys (The Fabulous Baker Boys 1989)
Love Field (1992)
Batman - återkomsten (Batman Returns 1992)
En underbar dag (One Fine Day 1996)

Baker Boys, En underbar dag och Batman - återkomsten finns på dvd i Sverige, och även på hyr-vhs i välsorterad videobutik, de andra två finns i England.

onsdag, september 06, 2006

Veckans dvd-släpp: Till sista andetaget

Till sista andetaget (A bout de souffle, 1960) bör naturligtvis finnas i varje hem. Jag har med den på min 100-bästa lista, och den växer för var gång jag ser den. Det handlar inte om att den skulle vara nyskapande, för det har överdrivits. Det handlar nästan enbart om Jean-Paul Belmondo, Jean Seberg och Paris, som är oemotståndligt. Om Good Night, and Good Luck (2005) får mig att vilja bli kedjerökande journalist i hatt, så får Till sista andetaget mig att vilja sälja New York Herald Tribune på Champs-Élysées, eller ännu hellre dejta någon som gör det. Varför välja förresten, hon och jag kan öppna ett tidningsstånd alldeles vid Triumfbågen, och emellanåt åka och intervjua Jean-Pierre Melville på flygplatsen.

Musiken, skådespelarna och miljöerna är mer förföriska och naturliga än någon annanstans, andra kanske har kommit lika långt, men ingen har kommit längre. Precis som Hatari! (1962) är det här en film jag vill leva i.

Några år senare gjorde Jean-Luc Godard (regissör till Till sista andetaget) filmen Leva sitt liv (Vivre sa vie 1962). Den finns också att hyra och köpa, och även den är obligatoriskt. Den är annorlunda i tonfall och stil, men nästan lika bra. En tragedi i tolv akter. Den har dessutom två syskonfilmer, En kvinnas martyrium (La passion de Jeanne d'Arc, 1928) och kanadensiska 13 någonting (Emporte-moi, 1998). Att se dem tillsammans gör att alla tre får ett lyft, och om det finns en driftig distributör där ute så släpp dem i en box snarast. Bara Godards film finns i Sverige, även om 13 någonting kan finnas kvar på en dammig vhs-kassett i en välsorterad videobutik. En kvinnas martyrium finns på dvd i USA, under titeln The Passion of Joan of Arc.

måndag, september 04, 2006

Filmarkivet (4)

1927 var ett bra filmår. I Sovjet kom både Dagar som skakade världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr) och S:t Petersburgs sista dagar (Konec Sankt Petersburga). I Tyskland gjorde Pabst sin bästa film, Revolutionens vrakspillror (Die Liebe der Jeanne Ney). I England gjorde Hitchcock en av sina bästa stumfilmer, Cirkusboxaren (The Ring). I USA gjorde Josef von Sternberg både gangsterfilmen Underworld och krigsskildringen Sista kommandot (Last Command), och, fram för allt, Murnau gjorde Soluppgång (Sunrise), den vackraste av kärleksfilmer.

Men mitt nästa val till filmarkivet är ingen av dem, utan istället en fransk film.

Det pratas ofta om hur patriotisk den amerikanska filmen är, men få filmer är lika ohämmat patriotiska som Abel Gance absurt ambitiösa filmporträtt av Napoleon Bonaparte, Napoleon. På en och samma gång svulstig och intim, är det en film som får även Apocalypse Now att verka blygsam.

Abel Gances liv var fyllt av tragedier och han var ofta sjuk, därtill livshotande så. Han blev gasförgiftad under Första världskriget och hans andra fru dog i influensa. Kanske var det därför han la ner så mycket kreativ energi på filmen, och kanske var det därför han drev sig själv och filmkonsten till fantastiska nya höjder. Napoleon förtjänar en plats i filmarkivet för att den dels visar vad en ohämmad konstnär och visionär kan göra med sitt medium, och dels för att den är ett sådant koncentrerat spektakel. Vissa sekvenser, som ett snöbollskrig, har en energi och vitalitet som gör att det spritter i benen, och det känns som om man själv fått en snöboll i ansiktet. Gance och hans fotografer (det var fyra stycken fotografer, Gance själv skrev, regisserade, redigerade och spelade med i filmen), använde dessutom alla trick som fanns, och uppfann en hel del nya. Rörliga kameror, ibland på hästrygg, användes exempelvis. I en sekvens sammanjämkades tre bilder tagna med tre kameror för att skapa en bredd som inte sedan sågs till förrän Cinerama på 1950-talets slut. Gance lät dessutom tinta varje bild i varsin färg, rött, vitt och blått, så att filmen i den sekvensen fick färg och form efter Frankrikes flagga, Tricoloren. Vad det handlar om här är vad Rene Clair kallade cinema pur, det är en film som är ett anfall mot alla sinnen.

Men i all extravagant teknik så ligger fokus hela tiden stadigt förankrat på den unge Napoleons inre själsliv. En romantisk och sentimental skildring, men i sin naivitet ganska gripande. Det är också viktigt, för en film som saknar emotionell förankring tappar snart sin spänning, och blir tråkig. Napoleon är uppåt fem timmar, men aldrig tråkig.

Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

------------------------------------------
Napoleon finns utgiven på dvd i Australien.

New York Waiting

För ett par veckor sedan gav jag uttryck för min förtvivlan över trailern till New York Waiting (2006). Nu har jag sett filmen i sin helhet, och tyvärr var den inte bättre än trailern. Det bästa sättet att illustrera hur den var är nog att säga att efter ungefär en timme, i en emotionellt laddad scen, då dialogen ungefär var så här:
"I still don't know your name." (mannen)
"It's not to late yet." (kvinnan)
"But I don't want to know it." (mannen)
"You don't have to." (kvinnan)
"Thank you." (mannen)
så började publiken att fnissa ohämmat. Det var ungeför 60 personer i salongen, och det var uppenbart att de inte greps av stundens allvar, utan hånade den pretentiösa, tonårsfilosofiska smörja som exponerades på den vita duken. Det var ett av årets mest stimulerande bioögonblick.

Det är uppenbart att det fanns ett stort hjärta någonstans i filmen, och att de medverkande nog led för sin konst. (Fast förmodligen på ett annat sätt än vi i publiken led.) Och de två huvudrollsinnehavarna hade någon form av personkemi. Om de inte hade tvingats säga de måste horribla repliker med de mest svårmodiga blickar så hade det kanske kunnat bli något. Filmen ville vara poetisk, och lyckades i någon enskild scen, men vad övrigt var var genant.

Den befogade frågan varför jag gick och såg filmen besvaras med att det var gratis, jag försöker se så mycket film jag hinner, och att jag lovat se den. Sen är jag optimist, och jag ville så gärna tro att den inte skulle vara lika hopplös som trailern.

Den som vill se kärleksförvecklingar på bio nu kan se The Break-Up (2006) istället. Den som vill ha poesi kan läsa Emily Dickinson (till exempel här). Joachim Hedén (regi och manus till pekoralet) får gå hem och sova kärleksruset av sig, och sen göra en ny film.

Andra bloggar om: , ,

söndag, september 03, 2006

Veckans 5: New York romcoms

48 timmar (The Clock, 1945)
Sånt händer med flickor (It Should Happen to You, 1954)
Annie Hall (1977)
En underbar dag (One Fine Day, 1996)
Du har mail (You've Got Mail, 1998)

De tre sistnämnda finns på dvd i Sverige, It Should happen to You finns på dvd i England. 48 timmar finns inte, sorgligt nog.