Höstplaner och filmtips

Jag kommer att minska ner på antalet långa inlägg jag lägger ut på filmforum. Från och med nu kommer en ny text att läggas ut blott varannan vecka, närmare bestämt ojämna veckor. Nästa inlägg kommer alltså nästa måndag, 7 november.

En av anledningarna till att jag minskar på publiceringstakten är att jag startat en ny, allmänpolitisk blogg. Den heter kommentar och återfinns på komtar.blogspot.com. Principen är den samma som förut på filmforum, det vill säga ett långt inlägg i veckan.

Idag blir det dock lite filmtips:
dvd köp: Jean-Pierre Melvilles Le samourai från 1967 med Alain Delon. Den är stram, existentiell, fatalistisk, underbar kort sagt. (Släpptes 25 oktober i USA av Criterion)

dvd hyr: I Heart Huckabees från 2004 av David O. Russell, en av USA:s mest excentriska filmskapare. Detta är hans senaste spelfilm, som släppts direkt på video i Sverige. Den är galen, filosofisk, politisk och ohämmat pretentiös, och rätt upplyftande. (Släpptes 26 oktober i Sverige av Warner)

tv: Hideous Kinky från 1998 av Gillies och Billy MacKinnon, baserad på Esther Freuds roman. Kate Winslet spelar hippiemamma på resa i Marocko med sina två döttrar. Vackert, roligt och gripande. Esther är för övrigt dotterdotterdotter till Sigmund. (Visas torsdag 3 november 01:55 på TV3. Den finns också som hyrfilm.)

bio: Järn 3:an. Koreanska regissörsstjärnan Kim Ki-Duks hittills bästa. Skör och vacker, sinnlig rent av. (Går kanske inte i hela landet men i alla fall i Stockholm, Uppsala och Göteborg.)

Fascisten och Spindelns strategi

Vissa filmer är så omtumlande att man inte blir den samma efter att ha sett dem. 1970 kom två filmer som mer än de flesta är just så omtumlande, Spindelns strategi och Fascisten, båda skrivna och regisserade av Bernardo Bertolucci. Den förstnämnda är baserad på en novell av Jorge Luis Borges (som bara är på ett par sidor), den andra bygger på en roman av Alberto Moravia. De är olika varandra, men samtidigt kompletterande, och ingen som har ett seriöst intresse för filmkonst får negligera dem.

Spindelns strategi berättar om Athos Magnani som återkommer till sin hemstad, där han söker efter sanningen om sin pappa, död sedan länge. Fascisten berättar om Marcello, en ryggradslös och emotionellt avtrubbad man som under fascist-eran i Italien förråder en vän och dennes hustru, tillika Marcellos älskarinna, till regimen. Men det är inte historierna som är det viktiga, det är behandlingen av ämnet. Filmerna rör sig fram och tillbaka i tiden, själva tiden blir ett ämne i sig. Nutid och dåtid flyter ihop och flyter isär, och löper parallellt, och begrepp som sanning, myt, ära, heder, moral, karaktär, mening och mål behandlas, betraktas och förkastas. Filmerna bökar runt i historiens lera och kommer upp med obehagliga sanningar. Kan vem som helst bli fascist? Är det de starka ledarna eller de svaga undersåtarna som är farligast? Är sanningen mer värd än lögnen? Vad är förresten sanning? Finns det en sanning?

Men filmerna är inte bara tematiskt omtumlande, de är också estetiskt fulländade. Särskilt Fascisten är en konstant njutning att skåda. Den växlar mellan det vackert måleriska och det osminkat intima. Avrättningen som är effekten av sveket utspelas i skogen, där solljuset spelar mellan träden, och dimman sveper över marken. Här finns inslag av film noir, av naturlyrik och av diskbänksrealism, det är som om Bertolucci och fotografen Vittorio Storaro plockat det bästa ur filmhistorien och överfört det till sin film, och i processen överträffat allt som kommit innan. Spindelns strategi är annorlunda i stilen, inte lika stiliserad med ljus och skugga, men ett visuellt kraftprov likafullt. Det är spännande att se hur Bertolucci tagit Borges korta, knapphändiga text, som mest bara är några funderingar, och utan att egentligen ändra på historien, men genom att tillföra bilder, gett den ett helt nytt liv.

För den som söker referenser så påminner Spindelns strategi om Theo Angelopoulos, men Angelopoulos hade bara gjort en film 1970, så det är han som inspirerats av Bertolucci, inte tvärtom. Fascisten är som en blandning av Fritz Lang, Hitchcock och, kanske framför allt, Jean-Pierre Melville, och här är det Bertolucci som inspirerats. Såväl estetiskt som känslomässigt.

Sex och politik, makt och sex, är ofta två sidor av samma mynt, och det finns en stark underton av sexualitet, både förtryckt och utlevad, i Fascisten. Här finns tyvärr även en viss sexism, och det är en av filmens svagheter, tillsammans med en viss övertydlighet i flera scener. Spindelns strategi brister i den lite kyliga tonen.

Men invändningarna till trots, Spindelns strategi och Fascisten är filmer som spränger filmkonstens ramar, som får åskådaren att växa, som leker med tiden, rummet och verkligheten, och ifrågasätter dem.

KYTV dokumentärer

"Vi utgår från verkligheten." Så lyder mottot som står att läsa på KYTV:s webbsida. KYTV står för Kvalificerad Yrkesutbildning TV-produktion, och där lär man studenterna att göra kvalitativa tv-produktioner, eller, som sidan säger:

"Utbildningens underliggande mål är att utveckla människor som kan arbeta självständigt på egen hand och tillsammans med andra i lag. Människor som har utvecklat förmågan till kritiskt granskande och kreativt tänkande, som både kan upptäcka detaljer och se helheten."

Minsann! Men låt oss inte prata mer om det. Med ett motto som det ovan citerade är det kanske bara naturligt att KYTV:s dokumentärsfilmsproduktion håller en hög profil. Förra veckan kunde man avnjuta förra läsårets sex dokumentärer under en helkväll. De var alla mellan en kvart och tjugo minuter långa, och visades tre i taget, med en mingelpaus däremellan.

Den första hette Clint och handlade om Clint Östlund, en kille i 10-års åldern som var diagnostiserad med adhd och tourettes syndrom. Han var dock en synnerligen levnadsglad människa, även om han hade det svårt med mobbningen.

Film nummer två var Fru gudinna och fru gudinna var en medelålders kvinna som var praktiserande häxa.

Film nummer tre hette La Gaylia och handlade om soulstjärnan La Gaylia Fraizer.

Sen var det paus, och tid att reflektera över det faktum att alla tre filmerna varit konventionella och lite präktiga. I princip var det bara huvudpersonerna som satt och pratade, eller höll monologer, om sig själva, rakt upp och ner. Den första fick sin kraft tack vare Clints egen vitalitet. De två andra var ganska menlösa, särskilt den om La Gaylia, som mest kändes som en promotionvideo, beställd av skivbolaget.

Filmerna efter pausen var dock annorlunda. Den första, Kenneth, var formellt betydligt mer inspirerande och mer bildmedveten än de tre första, och hade en helt annan ton. Den hade mer poesi helt enkelt, även om de använde greppet med en fingerad blixtfotografering någon gång för mycket. Det var dessutom ett fascinerande ämne. Kenneth var nämligen obducent, och filmen var inte så mycket ett porträtt av Kenneth, som Kenneths syn på livet och döden. Jag satt trollbunden hela tiden.

Efter det kom en cinema vérité inspirerad film som hette Glasade gången och utspelade sig på lunchrestaurangen Glasade gången i Hägersten. De har specialiserat sig på att anställa utvecklingsstörda, vilka utgör en stor del av kökspersonalen. Här fanns det ingen story och inga som berättade om sig själva, istället var det bara korta scener där de anställda bakade, åt och käbblade. Problemet var att det hela blev till en exploatering av de medverkande. Man fick inte se dem i egenskap av arbetare på en restaurang, utan man fick se dem när de gjorde "roliga" saker, eller var "söta", för att de var utvecklingsstörda, och effekten blev att publiken skrattade åt dem, och inte med dem. Det hela blev lätt osmakligt.

Men som tur var så var den sista filmen full av värme och musikalitet, som för att väga upp det föregående magplasket. Det är inte schyst att bua hette den, och handlade om Anna och Sandra, professionella karakoesångerskor, och deras liv i rampljuset. Även om filmarna inte kunde låta bli en klumpig inzoomning på Sandra när hon pratade om hur ofta hon var olycklig, så var filmen kvällens näst bästa, och en riktigt bra avslutning på kvällen.

Alla sex filmerna, oavsett andra brister några av dem hade, var synnerligen välgjorda rent tekniskt, men kanske att utbildningen borde ägnat mer tid åt frågor om etik, mening och sammanhang. Något att tänka på är också att inte förälska sig för mycket i den person man dokumenterar. Att hålla en viss kritisk distans tror jag är nödvändigt, för att inte porträttet ska bli inställsamt och romantiserande. Men hur som helst, de gav mersmak för kommande årskullar från KYTV, och det bådar gott för den svenska dokumentärfilmens framtid. Nu hoppas jag att de kommer att visas på tv.

Nora Ephron

I fredags hade En förtrollad romans (2005) svensk premiär, och det var hög tid att den kom hit, eftersom hon som skrivit och regisserat den, Nora Ephron, är en av mina favoriter. Det har hon varit sen jag såg Michael för nio år sen. Tyvärr har hon inte gjort så många filmer under sin drygt 30-åriga karriär, men de jag sett har varit desto bättre.

Ephron är född 1941, och inledde sin skrivarkarriär som kolumnist i Esquire. Hon började skriva för tv på 70-talet och 1983 skrev hon manus til spelfilmen Silkwood (1983), baserad på Karen Silkwoods liv, som avslöjade oegentligheter på ett kärnkraftverk innan hon avled under oklara omständigheter. Hon spelas av Meryl Streep, och filmen är ett lågmält drama om arbetarklassen och politiska konspirationer. Mellan 1976 och 1980 var Ephron gift med Washington Post-journalisten Carl Bernstein, och deras liv tillsammans blev först en roman och sen ett filmmanus, I lust och nöd. Filmen kom 1986, och är inte särskilt märkvärdig, men den har Streep och Jack Nicholson i huvudrollerna, och en väldigt bra picknickscen.

Ephrons nästa manus var När Harry mötte Sally (1989), och det första med ett klassiskt Ephrontema. Den handlar om ett par som pratar om kärlek i två timmar och sen slutligen får till det. Den är också uppbyggd runt filmkärlek och äldre kärleksfilmer, i det här fallet är det Woody Allens Annie Hall (1977) som är en inspiration. Dessutom spelar Meg Ryan den kvinnliga huvudrollen.

Efter några manus till så gjorde Ephron sin regidebut 1992, med Här har du ditt liv. Manus skrev hon med sin syster Delia Ephron, och den handlar om en ensamstående mor som är ståuppkomiker. Men det är hennes andra film som regissör som är det första riktiga storverket. Nämligen Sömnlös i Seattle. Den berättar om Sam Baldwin (Tom Hanks), änkling, och hans son Jonah. Jonah är den som driver handlingen i filmen, för han är så förtvivlad över att pappa är ensam och ledsen efter mammas död att han gör allt han kan för att hitta en ny mamma. Samtidigt sitter, på andra sidan USA, Annie Reed (Meg Ryan) och ser på Allt om kärlek (1957) och drömmer om att träffa den rätta. I filmens sista scen så träffas de äntligen, Sam och Annie. Med sin kyska historia skulle den kunnat heta Kärlek i aidsens tid, och det är en historia som inte riktigt passar den ironiska generationen, eller den postironiska. Men det är en förträfflig och ljuvlig film. Den har en delikat touch, välspelad och med genuin känsla. Här är allt på riktigt. Visserligen är Ephron en fena på att skriva dräpande oneliners, men det är sorgen och ensamheten som är filmens bärande tema. Utan Ephrons lätta handlag hade det så lätt kunnat bli för mycket, men hon finner alltid precis rätt balans mellan det sentimentala och det satiriska, det vemodiga och det humoristiska.

Tre år senare gjorde hon Michael, med John Travolta, Andie MacDowell och William Hurt. Manus skrev hon återigen med sin syster. Den handlar om tre journalister som reser ut på vischan för att intervjua en gammal dam som säger sig ha en ängel som inneboende. En av poängerna med den är att det verkligen är en ängel, men att det inte är något särskilt med det. Det är den gamla damen och ängeln, Michael, som driver med journalisterna och tycker att de är knäppa, inte tvärtom. Här finns också de inslag av det övernaturliga som hon senare återkommer till i En förtrollad romans. Men bland all humor så är det återigen ensamhet och vemod som är filmens bestående känsla, allt vackert, distinkt filmad. Här finns en scen då en av karaktärernas hund blir överkörd av en lastbil som är ett mästerverk i miniatyr. Såväl visuellt som emotionellt. Solreflexerna från lastbilens vindruta i Hurts ögon anger tonen, och lyckas skapa en känsla av oro och hot, innan ens lastbilen själv blivit synlig.

Systrarna Ephrons nästa film är en mer regelrätt nyinspelning av en äldre romantisk komedi, närmare bestämt Lubitschs Den lilla butiken (1940), som i sin tur bygger på en pjäs av Miklós László. Ephrons version heter Du har mail och återigen är det Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollerna, som Joe Fox och Kathleen Kelly. De är e-brevvänner, utan att de någonsin träffats. När de till slut träffas så tål de inte varandra. Ett parallellt tema den här gången, som inte finns med i förlaga, är om den förändrade tidsandan, där de stora affärskedjorna köper upp de små specialistbutikerna, eller driver dem i konkurs. Det är skildrat med den rätta balansen mellan nostalgi och acceptans för att tiderna förändras. I övrigt så gäller det jag sagt om Sömnlös i Seattle och Michael också för Du har mail. Lika välspelad, engagerad, genuin och stämningsfull. Den har också en kaféscen mellan Kathleen och Joe, som överträffar kaféscenen i förlagan (där det är James Stewart och Margaret Sullavan som spelar brevvännerna). I scenen ändras tonfallet så obemärkt och ändå påtagligt att man ryser när man ser den. Från humor till bitterhet, där Kathleen, som hela filmen varit blyg och hunsad, äntligen säger precis vad hon tycker, och blir riktigt elak, och Joe blir förkrossad, inte minst för att han vet att han förtjänar allt han får. Den påminner där om den ovannämnda picknickscenen från I lust och nöd, som också den går från den komiskt, idylliska, till att förtryckta känslor plötsligt blommar upp och bitterheten inte längre går att dölja.

Ephrons senaste film En förtrollad romans har blivit ganska illa åtgången av kritikerna, både här och i USA. Den har också påtagliga brister på manusstadiet. Den är underutvecklad och stressar fram utan att personer och händelser får sjunka in. Det är annars stillheten som är en av Ephrons förtjänster. Dessutom blir det en kontrast mellan Will Ferrells humor och Ephrons. Men detta sagt, så nog är det en Ephronfilm. Nicole Kidman är perfekt, och skämten avlöser varandra oavbrutet, och hela filmen är en blandning av hyllning till och satir av gångna tiders romantiska komedier, i det här fallet främst tv-serien Bewitched. Det hela blir till en metafilm, en film som bygger på en äldre förlaga, Bewitched, samtidigt som den handlar om inspelningen av en nyinspelning av just Bewitched. Will Ferrell har till och med en scen där han försvarar och motiverar beslutet att göra en nyinspelning.

I en recension i New York Times skrev Manohla Dargis att Ephron var mest känd för "for bowdlerizing Lubitsch's "Shop Around the Corner" with her execrable "You've Got Mail"." men i mina ögon så är Ephron en av de få som idag faktiskt klarar av att föra arvet efter Lubitsch, Mitchell Leisen och Leo McCarey vidare. Hennes första jobb för tv var på en tv-serie byggd på Spencer Tracy/Katherine Hepburn-filmen Adams revben (1949). Tv-serien har jag inte sett, men Du har mail är lika bra som Den lilla butiken, Sömnlös i Seattle är bättre än Allt om kärlek, och även om Ephron inte gjort någon film som kan mäta sig med Min fru har en fästman (1937) så beror det nog inte så mycket på Ephron som på att Tom Hanks inte är Cary Grant.

Ingrid Bergman

Det är i år 100 år sedan Greta Garbo föddes, och det firas så det förslår runt om i Sverige och i världen. Det är bara 90 år sedan Ingrid Bergman föddes, så därför är firandet av henne obefintligt. Som kompensation så handlar veckans text om Ingrid.

Garbo är tveklöst den mer mytomspunna och glamorösa av de två, men som skådespelare så föredrar jag Bergman, och de filmer hon medverkade i är ofta betydligt bättre än de som Garbo var med i. De flesta av dem är tämligen stela och fantasilösa, det enda de har är Garbos ansikte. Även de stora regissörerna, som Cukor, Mamoulian och Lubitsch, gjorde några av sina svagare filmer med just Garbo Annat var det med Bergman. Notorious (1946) är en av Hitchcocks bästa, Elena och männen (1956) är en av Renoirs bästa och Viaggio in Italia (1953) är kanske den bästa filmen över huvud taget.

Men Bergmans karriär började i Sverige. Hennes föräldrar dog när hon var ung, och hennes farbror tog hand om henne. Ville tidigt bli skådespelare och 17 år gammal debuterade hon i filmen Landskamp (1932). Hon spelar en ung dam som står i en kö. Året därpå började hon på scenskola, men stannade bara ett år. Hennes riktiga filmdebut kom 1934 i Munkbrogreven. Året därpå gjorde hon en roll i träiga Swedenhielms, mot Gösta Ekman d.ä.. Det var också mot honom hon spelade i den ljuvliga Intermezzo (1936), som väl kan kallas hennes genombrott. Där spelar hon pianoläraren som inleder en affär med en gift man. Det finns en scen i filmen som är magnifik, främst tack vare Bergmans spel. En scen där hon tar farväl av sin älskare, där han tror att det bara är för att de ska vara ifrån varandra ett par dagar, men hon, och vi, vet att det är sista gången de kommer att ses eftersom hon bestämt sig för att lämna honom. Hon försöker lägga band på sina starka känslor för att inte han ska förstå, och försöka övertala henne att stanna, och det är kampen inom henne, så skickligt skildrad av Bergman, som gör scenen så gripande och vacker. Hon är på ytan lugn, men hela hennes kropp vibrerar av återhållna känslor.

I Intermezzo fick hon visa upp vilken storartad dramatisk skådespelerska hon var. Två år senare, i Dollar, visade hon att hon var en fulländad komedienne också. Hon är helt sublim, och gör det till en skandal att hon aldrig fick spela in screwballkomedier med Cary Grant när hon kom till USA. Det hade kunnat bli hur bra som helst.

För till Hollywood kom hon, i och med en amerikansk nyinspelning av Intermezzo (1938), med Leslie Howard i Gösta Ekmans roll. Sen följde en lång rad av klassiska roller, i Casablanca (1942), Klockan klämtar för dig (1943), Gasljus (1944), Trollbunden (1945) och Notorious (1946). Bäst av dem är den sistnämnda. Hon spelar där mot Cary Grant i en av filmhistoriens mest masochistiska kärlekshistorier. Nästan allt de säger till varandra är lögner, och nästan allt de gör tillsammans är att misstro och förnedra varandra. Den är en remarkabel film på många vis, inte minst Bergmans plågade blick, där en blandning av trots och förtvivlan hela tiden slåss om herraväldet.

Jag är inte särskilt förtjust i denna fas av hennes karriär. Hon har något stel och tillbakadraget över sig, det finns en kyla där som inte känns motiverad, Notorious undantagen. Kanske har det att göra med språket, kanske att hon inte kände sig riktigt bekväm i Hollywood, kanske är det bara jag. Trots allt stod hon nu på toppen av sin karriär, hon var en av världens mest kända människor, älskad och beundrad och högaktad. Tre år senare vände allt. Publiken försvann och de känslor hon väckte var ilska, besvikelse och hat. Hon fick nämligen barn med en man som inte var hennes äkta man, och hon lämnade sin man för barnets far, närmare bestämt den italienske regissören Roberto Rossellini. Hon lämnade också den amerikanska filmen för den italienska. I regi av sin man gjorde hon sex filmer. Dessa var inte särskilt uppskattade på sin tid, de var för smala och svåra jämfört med hennes amerikanska filmer, och de var för personliga och subjektiva jämfört med Rossellinis tidigare, neorealistiska, filmer. Det är svårt att skriva om dem, vad man än säger så förminskar man dem, men de är säregna skildringar om hur en kvinna genomgår en livskris, ibland på grund av den nya, hotfulla, miljö hon finner sig i. Det är studier i alienation, ångest och kärlek, med en religiös underton, och det är överväldigande, både estetiskt och emotionellt. Och Bergman bär dessa filmer, det är hon som är ämnet för dem, och medlet för att berätta dem. Ibland så känns det som om Rossellini utnyttjar henne, och det känns också ofta som om hon lider på riktigt, att filmerna var både fysiskt och psykiskt plågsamma för henne. Men det kan ju vara ett bevis på hur fullkomligt trovärdig hon är, och hur totalt hon går upp i rollerna.

1956 gjorde så Bergman två filmer utan Rossellini. I Frankrike Elena och männen och i England Anastasia. I Elena och männen får hon äntligen vara glad och rolig igen, i en av Jean Renoirs mest förtjusande filmer, och hon är perfekt i sin roll. Men det var för Anastasia hon fick en Oscar, hennes femte nominering av sammanlagt sju, och en av tre hon vann. Hennes nästa film var en ny kärlekshistoria med Cary Grant, fast en betydligt mer avslappnad och lättsam än Notorious, närmare bestämt Indiskret (1958, samma år hennes äktenskap med Rossellini tog slut). En annan charmant komedi är Kaktusblomman (1969), där hon också är underbar som pryd sekreterare som får till det med en yngre man, spelad av Walter Matthau.

Hon rundade sen av sin karriär med två Oscarsnominerade roller, som guvernant i Mordet på Orientexpressen (1974) och som konsertpianist som har en uppgörelse med sin dotter i Höstsonaten (1978), och den enda film hon gjorde med svensk films andra Bergman, Ingmar. Det var också det en magnifik rollprestation, och en värdig avslutning på en filmkarriär utan motstycke. Hon var sjuk i cancer då, och den skulle ta hennes liv fyra år senare, året efter hon gjorde sin allra sista roll, som Israels premiärminister Golda Meir i en tv-produktion.

I septembernumret av The Atlantic menade Benjamin Schwartz att en av James Agee brister som kritiker var hans oförmåga att skriva om skådespelare och skådespelarprestationer. Men det är orättvist, och till Agees försvar låtar jag hans omdöme om Bergman stå som avslutning: There is on the other hand, Ingrid Bergman. Miss Bergman not only bears a startling resemblance to an imaginable human being; she really knows how to act, in a blend of poetic grace and quiet realism which almost never appears in American pictures.